Och där var flygaren också... Klubb Antisocial 1/3

Lost Warning - Demo 2013 CDR

(Lost Warning - Demo 2013 CDR - DIY/Lost Warning) En demo-CDr med fem låtar gatupunk av fyra scenbekantingar. Namnen bakom namnet är inga mindre än sångaren Gustaf (till vardags trumslagare i Vindicate This! och Oldfashioned Ideas), gitarristen Gakk (tidigare strängbändare i sena Royal Stakeout och CDCP), Per (annars sång och bas i Oldfashioned Ideas) samt gamla hederliga Royal Stakeout-trumisen Stam. Musiken är ganska ordinär streetpunk av det mer melodiska slaget, ibland väldigt nära Oxymoron (speciellt i Rapture, introt, och Never Obey, hela låten), där det som sticker ut mest är Gustafs oväntade sång som påminner om Puncc (Battle Scarred) och Berka (The Pride) och ger bandets sound en viss säregenhet. Låtarna är jämnstarka, avslutande King For A Day stannar kvar i huvet efter avstängning. Ska bli klart intressant att följa bandet!

Klubb Antisocial planerar valvaka och Gig #9

https://www.facebook.com/events/343966449076975/

https://www.facebook.com/events/410212879110493/?notif_t=plan_edited

(Sniffing Glue + Nollkompetenz)

Ny arrangör tar Maraboots till Malmö

Police Bastard - Confined CD

(Police Bastard - Confined CD - Iron Man Records) Birmingham-bandet Police Bastard (medlemmar från storheter inom punk och thrash som English Dogs, Sensa Yuma, Doom och Contempt bl a) släpper nytt album på etiketten Iron Man; även den Brum-baserad. Och det är inte särskilt kul. Trots partier som andas emotionell käng eller svensk 90-talshardcore i stil med Oral, Disfear och/eller Atomvinter (i brist på internationella referenser) blir det jävligt mycket bleath metal av allting. Långa låtar, mycket instrumentalt, ett kompakt mörker över produktionen etc gör skivan tröglyssnad om man är helt ointresserad av hårdrock. För den begivne bjuds det på tio låtar misantropiskt malande förpackat i digipak.

The Exploited till PSK#5!

Doka - District Zero Two Seven Eight CD

(Doka - District Zero Two Seven Eight CD - DIY/Doka) Ett band från någon rural ort får jag en känsla av, som tagit fasta på det sena 90-talet/tidiga 2000-talets "streetpunk" som till exempel var förhärskande på Brewed In Sweden Vol II, men som gör det hela extremt kompetent och utan krystat tillkämpad sång som brukar vara genretypiskt. Man kan säga att Doka låter som en blandning av Royal Stakeout, Tysta Mari, Frontkick och Rancid (baktakt och ska-influenser i två spår), och att de därmed egentligen bara fortsätter förvalta ett bearbetat arv efter The Clash. Min favoritlåt är den mycket Frontkick-doftande Salvation, men annars är det här en skiva man lyssnar på och tycker om, men som man glömmer direkt den snurrat klart. Det är, trots njutbarheten i den friktionsfria melodiösa punkrocken, helt utan attityd och personlighet. Det enda som verkligen är "eget" är orgeln som är högt mixad och för det mesta närvarande. Hur som helst är det ganska synd, för samtidigt känns bandet spontant mer sympatiskt än många andra band i samma subgenre. Skulle gärna se texter och info i bookletform, men utgåvan saknar sådant. Nio låtar på digipak; den nionde låten är en akustisk version av den tredje; Left Outside.

Klubb Antisocial på The Liffey ikväll

 

https://www.facebook.com/events/330045493800395/

The Crunch - Busy Making Noise CD

(The Crunch - Busy Making Noise CD - Legal Records) The Crunch är ett extremt onödigt band som får all sin uppmärksamhet på det faktum att konstellationen består nästan helt av äkta punklegendarer i form av Terry Chimes (The Clash), Dave Tregunna (Sham 69), Micky Geggus (Cockney Rejects) och den mer tveksamma Sören Karlsson från garagerockbandet Diamond Dogs. De spelar en helt uddlös variant av rock med inslag av Social Distortion (live lät de både poppigare och stökigare när jag såg dem, dock inte mycket intressantare) och gör det med den speciella typ av total meningslöshet som gör att man glömt skivan i samma ögonblick som den snurrat klart. Det enda som mal vidare i huvet är den irriterande akustiska gitarren som ligger i bakgrunden under hela skivan och ger den en extra känsla av amerikansk mjukrock. Skivans hödpunkt är A Little Bit of Grace, som gästsjungs av Idde Schultz, hör och baxna. Det säger väl det mesta gissar jag.