Trubbel, Slöa Knivar & Obnoxious Youth, I Hate the Kids/Sugar Bar, STHLM, 20110326

Återigen inleddes kvällen med öl i förorten som vi sedan lämnade med hjälp av ersättningsbussar någon halvtimme efter det att stället (Sugar Bar) hade öppnat. Arrangörerna för kvällen var den nya klubben I Hate The Kids som förut bara haft en kväll på Sugar Bar. Bussresan kryddades av två män som satt och drack på bussen. Det visade sig snart att den ena av dem inte var någon mindre än sångaren i det fenomenala punkbandet Mesk! Det talades en liten stund om musiken och sedan blev det annat. Första bandet på scen var Obnoxious Youth från Uppsala. De första fyra, kanske fem, låtarna var så jävla bra. Det var snabbt och riffigt a la Charged G.B.H. och det är helt enkelt grymt under de låtarna. Sedan fick deras långa hår och andra hårdrocksattribut mer inflytande och låtarna blev sämre helt enkelt. Det var synd. Patricia från Slöa Knivar hade tidigare berättat att de skulle gå på scenen så fort Obnoxious Youth spelat klart då det hela var väldigt försenat. Jag vet inte vad som orsakade förseningen dock. Så alltså, när gitarrunkandet från det första bandet tonat ut så blev det dags för Slöa Knivar och, som en vän kallade henne, Gummikvinnan. Slöa Knivar är ett bra hardcoreband. Argt och rivigt. Men live blir det svårt för de kompetenta musikerna att göra det hela rättvisa. Detta beror på att frontkvinnan i bandet är helt galen. Jag har svårt att se någonting annat när hon apar sig på scenen. Det är hopp, kullerbyttor och allt möjligt. Vid ett par tillfällen låg mikrofonen på golvet och hon stod i någon märklig break-dance-ställning och sjöng och allt sånt här gör att det spelar ingen roll att hennes sång inte hördes för fem öre under typ första låten (strul med micken?), man ser all aggression lika väl som man hör den.' Sista bandet var Trubbel från Götlaborg och de skulle vara skitbra hade jag hört. Något 77-punkiga. Det stämde väl ganska bra. Det var flera låtar som var riktigt bra och lät som kanske KSMB eller varför inte Dr Zeke? Det sistnämnda bandet hyllades också med en cover av Jag Ska Aldrig Dö, den satt bra. Och gemensamt om alla banden för kvällen kan sägas att det var tight och ösigt. Bra andrakväll för I Hate The Kids. Nu ska jag ge Slöa Knivar en rättvis chans och LYSSNA på inhandlad plastbit istället för att TITTA på live-spektaklet! //Snigel-Hans

Punk på Berns

138 lyssnar på Oi!

Vindicate This! spelar live igen!

Last Under the Sun - Gone CD

(Last Under the Sun - Gone CD - Iron Man Records) Det här tyckte jag såg jävligt krustigt ut, men där bedrog jag mig. Last Under the Sun spelar någon form av eftertänksam posthardcore där man skönjer So Cal- så väl som traditionella emo-influenser. Det enda band jag får upp i skallen som referens skulle vara When Freedom Ends, men det här gänget från Birmingham är mindre normativa eller vad man ska säga. Det är egensinnig, i regel snabb och frenetisk musik som inte är helt lättlyssnad men ändå melodiös och med ett förvånansvärt flyt. Sjutton låtar av varierande kvalitet är vad man får, med politiska och/eller djupsinniga texter. Minst en av medlemmarna spelar även i betydligt mer direkta Police Bastard.

Volxsturm till Oi! The Weekend

Ja, tredje släppta bandet och första utländska till Kallekronas Oi! The Weekend är inga mindre än tyskjävlarna i Volxsturm.

Skinheads i Aftonbladets Ung-bilaga 1982

Snor rakt av från Farbror Punks nostalgiblogg:



Klicka på bilden och läs.

Horrorshow - Alex Go! CD

(Horrorshow - Alex Go! CD - Olifant Records) En nio spårs skiva i snygg digipakk, men som egentligen bara innehåller sex egna låtar. En perfekt introduktion till ett nytt polskt band med andra ord. Kan säga att jag gillart ganska omgående också. Det är melodiös gatpunk, ganska nära det som Horroshows vänner i exilpolackbandet Booze & Glory spelar. Det här är alltså musik för sommar och fest på engelska med grovhuggen polsk accent eller på polska. Förutom de sex nämnda egna alstren bjuds det på en cover av gamla The Clash-örhänget Garageland och andra versioner av titelspåret och Online Generation med sång av B&G-gossarna Mark Booze och eventuellt också Liam. Refrängstarkt och catchy, och skrockar lite i mustaschen gör man när man kommer fram till att hela punk- och oi!-rörelserna är så jävla medelålders att det allt oftare känns lite omvänt. Ett gäng gubbar och kärringar som dissar kidsen och deras keffa generationsproblem, typ (Online Generation syftar jag på, går igen hos många konservativa oi!-band och är alltid lika underhållande :)) Bra skiva, och bandet kvalar in på topp fem i grenen polsk punk. Skulle gärna kunna ha varit fem låtar längre, den här plattan.

Ultima Thule - The Early Years 1984-87 CD

(Ultima Thule - The Early Years 1984-87 CD - Dim Records) Har tidigare beklagat mig över det löjets skimmer som vilar över genren Vikingarock. 1984-1987 var dock begreppet ännu inte myntat, och Ultima Thule lät postpunkigt och inte så långt ifrån Imperiet alla gånger. En del av låtarna på den här plattan, som släpptes första gången 1992, har spelats in på nytt, exempelvis Thules version av nationalhymnen och Psychokiller. De flesta har sin egen uppfattning om Ultima Thule klar, och att recensera en skiva som har nästan 20 år på nacken känns lite stelt, men det är schysst (post)punk alltså. Ibland sjunger sångaren (inte Janne, fy Paco, tack Marcus) jävligt bra och ibland låter han teatralisk och bajsnödig. Melodiöst är det, och producerat med klassisk 80-talsvirvel - inte mil ifrån Peter & The Test Tube Babies á Soberphobia. Arton låtar tidig Thule som den här recensionen inte kommer att sälja ytterligare exemplar av eftersom svenskar i svängen antingen älskar UT och äger allt med dem, eller också tycker de är fåniga och inte skulle ta i dem med tång. Paco, som ju är fransman, balanserar där i mitten. Visst är det pinsamt många gånger, men ofta låter det riktigt bra!

Prins Carl - New Order CD

(Prins Carl - New Order CD - Noise of Sweden) Jag recenserade en typ fem spårs promovariant av den här skivan här. Nu är plattan äntligen släppt, och inte på Anarkopunx som det lutade åt, utan på CowMag-Teds etikett Noise of Sweden. Jag tycker ungefär som jag tyckte då, och resten av skivan är inte sämre alls. Det bästa med New Order är att den är så behaglig att lyssna på: ljudbilden är perfekt, trummisen driver på låtarna och både gitarristerna och basisten gör ett förträffligt jobb. Musikaliskt skulle referenser kunna vara svenska Guttersnipe och varför inte Blitz? (det är både givet och långsökt på samma gång, men här och där känns det så). Sången låter en hel del som Those Unknown, både dess melodier och sångarens röst, precis som signaturen Fritz påstår i kommentarsfältet till promorecensionen. Ska man klaga på någonting här skulle det vara att alla låtar går i ungefär samma takt och tempo, samt att texterna faktiskt inte är så bra. Varför envisas med att sjunga på ett språk man inte riktigt behärskar? Skulle Prinsen sjunga på svenska och få till hyfsade texter på modersmålet skulle Västeråskvartetten vara Sveriges bästa oi!-band. Nu når dom inte riktigt ända dit. Favoriter från förr som Carnival in Greece och ... of Today får samsas med "nya" spår som They Won't Let Ya', Wonderful World och Fat Bastard. Ett givet köp hur som helst, för alla med ett intresse för svensk punk.

Prins Carl, 2nd Pint & Smash it Up, Klubb Control/Sugar Bar, Stockholm, 20110312

Med för-ölande hemma hos undertecknad började kvällen där det snabbt gjordes klart att ingen egentligen hade hört Smash It Up, och att ingen orkat anstränga sig genom att klicka sig in på det, numera, så sega och dåliga Myspace för att ändra på saken. Vi kom till Sugar Bar i tid kan man väl säga och lyssnade så till musiken som spelades av Micke från Klubb Control och för kvällen även den gästande Ville Lågliv.

Det blev dags för 2nd Pint att spela och jag glömde det lilla som jag sedan innan visste om dem. T.ex. att sångaren är från England och alltså INTE bara försöker vara tuff i snacket mellan låtarna. Första låten var Finger Up och den, liksom de följande sju eller åtta låtarna avverkades något otight. Det var inte dåligt, bara lite orepat kanske. Jag tycker att det jag har hört med dem förut (på typ Myspace innan - ja ni vet), alltså det inspelade materialet, var bättre än vad de var live. En något bättre låt de lirade var Dancing Shoes. Som avslutning spelade de en cover på Cock SParrers England Belong's To Me men bytte ut "England" mot "Stockholm" och "Red, white and blue" mot ett lite otydligt "Yellow and blue".

Prins Carl lirade sen. De typ två första låtarna missade jag men kom lagom till Carnival in Greece som ju är jävligt bra. Prinsarna gjorde ett något längre och tightare gig än föregående band och lyckades till och med göra 2nd Pint's låten "Finger Up" bättre än originalet, när de någonstans i mitten av sitt set spelade den. Det är liksom som en jämntjock gröt, att lyssna till Prins Carl. Lite brölig sång och sköna melodier. Mot slutet spelade de även Criminals In Blue, en annan av bandets bättre låtar. Dom har för övrigt släppt en ny skiva som jag tycker folk borde köpa (Paco kommer nog slänga upp en egen åsikt i framtiden).

När det blev dags för Smash It Up, och vi skulle få reda på huruvida de är bra eller inte, var jag så trött och full (mest trött i ärlighetens namn...) att jag inte pallade stå och glo. Jag hörde dock, när jag sprang fram och tillbaks med för många cider i handen, att det lät ganska bra. Ösigt. Som kanske tredje (?) låt gjorde de en cover på The Clash's White Riot. Jag får ge dem en chans nästa gång.

På hemväg passerades en grill. Vid grillen stod fyra raggare - enligt dem själva. Att deras päron var syskon syntes dock.

//Snigel-Hans

Lumpex 75 - Blyskawic Slad CD

(Lumpex 75 - Blyskawic Slad CD - Olifant Records) Jag hade en polsk oi!/punk-period ett tag. Ramzes & The Hooligans och The Real Horrorshow läste jag om runt -98 i fanzinet Teenage Warning, och när internet fanns i mitt liv kollade jag upp Ramzes. Glädjen var stor. Sedermera blev jag (sub)kulturberikad av några polska (sub)kulturberikare, och fick span på fler band. Lumpex 75 var ett av dem och jag gillade bandets album To My... från 2001. Nu har etiketten Olifant skickat en rejäl bibba recensionsplattor till Paco, så det kommer bli en hel del polskt här framöver. Med mera. Först ut alltså, Lumpex 75's senaste album Blyskawic Slad.

Polska är faktiskt ett riktigt coolt punkspråk, och de flesta banden jag hört därifrån håller genomgående ganska hög klass med kontinentala mått mätt. Blyskawic... är dock inte speciellt intressant, och detta beror på lite olika saker: för det första består den av sjutton låtar vilket är lite i överkant, i synnerhet som det inte direkt finns något spår som sticker ut. Det handlar om midtempo- eller tvåtakts-oi! av ett ganska typiskt tyskt slag. Melodiös och med häxaggrosång; tänk tidiga Volxsturm typ. Inget fel på varken melodier eller gitarrdetaljer, men det känns tjatigt, särskilt när det låter som italiensk pladder-oi!. Ska man plocka några spår som ändå känns roligare än de andra får det bli Gdansk, gissningsvis om bandets hemstad, som sneglar åt Oxymoron-hållet, Przeciwko Wam för sångmelodin och Media som är skivans ösigaste låt. Dessutom avslutande Dla Przyjaciót. Hade alla låtar haft samma lugna driv som den hade jag garanterat lyssnat sönder mycket på den här skivan. Som det känns nu kommer den mest att samla damm.

Punk Illegal - line-up just nu:

Glory Boys - Skinhead Resistance CD

(Glory Boys - Skinhead Resistance CD - Dim Records) Det här är ett av de bättre Oi!/punkbanden från Spanien jag vet, och det vill inte säga mycket alls. Glory Boys är dock faktiskt riktigt hyfsade - det rör sig om hård, melodiös, arg skinheadmusik av kontinentalt 80-talsstuk, men Skinhead Resistance är rent och spetsigt producerad och får därför tyvärr en lätt hårdrockig fernissa helt i onödan. Kanske skulle kvartetten från Valencia envisats med ett skitigare sound? Hur som helst, elva låtar spagge-oi! av ganska jämn kvalitet bjuds det på med avstamp i programförklaringen Out Tonight; "Glory Boys are out tonight / We are here to drink and fight!"... Engelskan är ändå bättre än väntat med tanke på hur dåligt den brukar trakteras söderöver, och även om texterna blir lite endimensionella ibland är det inte så illa att man vill klösa sönder huden i obekväm genans. Att skriva texter om the skinhead way of life behöver ju som bekant inte vara alltför avancerat. I övrigt avhandlas bland annat patriotism i My Land, rikemansungar med temporärt nedslag i subkulturen i Trendy Punks, och korruption och samhälleligt förfall i Police State och Living in a Lie. Favvolåtarna är titelspåret och Ready, Steady, Go! Hård skinheadmusik utan vare sig pekpinnar eller extremism.

Kjell har uppdaterat

Kolla in på den gamla vanliga adressen: http://www.kjellhell.se

The Return of The Templars till GBG + ett par gig till

GBG Oi! meddelar: Lördagen den 2 juli 2011 återvänder The Templars till Sverige! Tillsammans med Norrköpings stolthet The Clichés och Danmarks Last Seen Laughing kommer de att spela på Henriksberg (Stigbergsliden 7, 41463 Göteborg). Biljetterna kostar 280 kr och åldersgränsen är 18 år. Det är insläpp kl 21 och kvällen slutar 02:00. Som uppvärmning till lördagens begivenheter kommer det att hållas en reggaeniter på fredag 1/7 med bl a Phil från Templars i DJ-båset. OBS! Inga biljetter kommer att säljas via Facebook. För biljetter skicka mail till thegbgoi@gmail.com

Håll ögonen öppna efter nyheter här!

Paco meddelar: Dessutom blir det punkrens på Snövit i Stockholm den 6/5 (The Lowlifes och Troublemakers / Klubb Probation) och den 5/6 (Ticking Bombs och Hudson Falcons / Kjell Goes Underground)

Wrecking Dead - Viking Rock n Roll CD

(Wrecking Dead - Viking Rock n Roll CD - DIY/Wrecking Dead) Ett gäng dansk-amerikanska (?) billys med sitt tredje album Viking Rock n Roll. Låter som Pacos mardröm - en ickefungerande fusion mellan två av punkens töntigaste och onödigaste subgenrer; psychobilly och vikingarock. Som tur är är det långt ifrån den praktiska sanningen. Här finns varken billy- eller vikingarocktendenser (även om en snabb googling ger vid handen att skivan saluförs som psycho/punkabilly på diverse distron). Omslaget är en ripoff på gamla Valhalla-serien, och de tecknade skägglösa bland Oden, Tor och Loke ser onekligen ut som ett gäng neoraggare, men som sagt, musiken är betydligt roligare än så, är mitt första intryck. Efter åtskilliga genomlyssningar känns skivan trots detta ändå ganska platt och meningslös, med två grandiosa undantag, nämligen låtarna Never Walk Alone och Multicult, som är melodiösa, ösiga, refrängstarka och kryddade med bra kvinnlig korus. Annars är tightheten, produktionen och låtsnickeriet inget att klaga på. Och musiken, vad är det för nåt då? Ganska normal modern (street-)punk med någon sorts US-sound skulle jag påstå.

Nytt från The Bristles

NY SINGEL – ”THE BRISTLES SPELAR EBBA”



Landskronabandet släpper den 10 mars 2011 en digital-singel ”The Bristles spelar Ebba” med två Ebba Grön-låtar i en låt, ”Beväpna er! / We're only in it for the Drugs no.2”. Låten som är sju minuter lång är både en hyllning till bandet Ebba Grön och ett stort långfinger till borgarna.

Låtarna kommer endast att finnas på Internet och kan laddas ner gratis från bl.a. bandets hemsida. Låten kommer även att finnas på Spotify och Itunes m.fl. Bandet ger ut låten på den egna etiketten Bristles Records (BRI002).

Varför bara digitalt?

- Det är ju inte så många som köper plattor längre och nu slipper någon betala för tryckkostnader, säger Michael ”Svegis” Svegbrant, bandets gitarrist.

Bandet har även gjorts en video till låten som sammanfattar borgarnas första regeringsperiod 2006-2010.

- Låten och videon är ett dra åt helvete med borgarna och alla som röstade på dom, fortsätter ”Svegis”.

- När politiken endast gynnade en minoritet, och borgarna ändå fick en majoritet av rösterna så att de kunde sitta kvar i regeringsställning, ja, det betyder ju att det är några som har röstat mot sitt eget bästa, avslutar han med.

The Bristles är ett punkband som spelade mellan 1982-1985 och började spela igen 2008 och har sen dess släppt en samling med två CD+dvd, en CD singel och en fullängdsplatta 2010, ”Reflections of the Bourgeois Society”, både på LP och CD. Bandet har också sen dess varit ute och spelat en hel del i Sverige och norra Europa.

Spelningar:

10 Mars + Wolters Hundar - Kafe 44, Stockholm – Stödspelning för Ship to Gaza

11 Mars + Bad Dreams Always - Magasinet, Nyköping

12 Mars + Bad Dreams Always - Karlssons Kök, Uppsala

14 Maj + fler band - Klubb Punkterad Festival, Truckstop Alaska, Göteborg

Svegis – gitarr
Puma – sång
Ingemar – bas
Ray – trummor

Diskografi:

DON'T GIVE UP 7” EP (Bristles Punks & Skins Rec., 1983)

BAN THE PUNKS SHOPS Kassett (Ägg Tapes, 1983)

BOYS WILL BE BOYS 7” EP (Rockin' Rebels Rec., 1984)

NO FUTURE IN THE PAST" (the best and the rest of the Bristles) 2CD's + DVD (MCR, 2008)

NO FUTURE IN THE PAST PART 1 ..(the best and the rest) LP (Noise & Distortion 2008)..

UNION BASHING STATE CDEP (MCR 2009)

REFLECTIONS OF THE BOURGEOIS SOCIETY CD (Switchlight)
LP..(Switchlight, Anarkopunx, Noise Of Sweden)

Beväpna er! / We're only in it for the Drugs no.2 Digital single (Bristles Records 2011)

Primitive Beat - Repression CD-R

(Primitive Beat - Repression CD-R - DIY/Primitive Beat) Ber först och främst om ursäkt till bandet och andra berörda för en extremt sen recensionspublicering. Känner mig lite torr som alltid rör mig inom samma snäva referensramar när jag ska recensera hardcore, en splittrad samling genrer som jag kan lite om men tycker ganska mycket om när andan faller på. Primitive Beat för mina tankar tillbaka till mitten och senare halvan av 90-talet, då Vita Huset i Täby och senare norröver i samma kommun, Hägernäs, var stället där det hände. Band att referera till blir tveklöst Second Thought, men även Section 8 och the likes. Det är snabbt, gitarrdrivet och med skrikig sång och taktbyten och antydan till melodier i exempelvis refrängerna. Jag vet inte hur den här scenen ser ut nu för tiden, men jag hoppas att den lever och frodas. Den här utgåvan innehåller fyra låtar, varav en är på svenska. Kolla upp på http://www.myspace.com/primitivefuckingbeat

Beat Butchers signar band

NYTT BAND I BEAT BUTCHERSFAMILJEN
****************************************
Beat Butchers inleder samarbete med bandet Gamla Pengar. En vinyl-EP är att vänta under våren.

Under den franska revolutionen 1792 myntades begreppet Gamla Pengar och upplysningen var ett faktum. En förskjutning i tid med nålar och ryggdunk genom tomma museum och trasiga bilparkeringar resulterade i en återuppståndelse. Gamla Pengar är återvändandet till rötterna. Det som en gång fick blodet att koka är det Gamla Pengar handlar om. I en tid där allt fler vill förtränga de reaktionära strömningarna är Gamla Pengar en påminnelse om vad som händer. Det är avskalat och det som punk handlar om. Gamla Pengar kommer från Göteborg och är Mikey Lennartsson, Ted Fransson, Johan Meiton och Andreas Litfeldt.

http://www.myspace.com/gamlapengar

Snart nytt med The Clichés