Vassego: Ladda ner The Yobs - Christmas Album som en tidig julklapp ifrån Paco, lägligt också inför decemberspelning med The Boys. Här finns även andra julpraliner att tanka hem och käka opp.
The Boys (UK) gör sin första Sverigespelning någonsin. På Kolingsborg, supportade av Topper och Psychosomatic Cowboys.
Darlington's finest (iaf ett av dem) kommer efter vad det verkar att spela i Stockholm den 19 februari. Arrangören är Club Underground, och supportbandet med största sannolikhet Antipati. Last Rough Cause har för den oinvigde bland annat släppt kanon-EPn The Violent Few på egen etikett 1985 och var splitkamrater med Society's Rejects på första volymen av Oi! Records' Skins 'n' Punks-serie. Sångaren Andy Wears är även medlem i mer namnkunniga Major Accident.
(V/A - Oi! We Still Say "Fuck You"! - Best of British Volume 2 CD - MFS) Andra volymen i serien samlingsvolymer med undertiteln Best of British. Den här gången känns det också mycket bättre. Skivan inleds med hardcorepärlan Streets of Fear signerad Wasted Nation. Tattooed Motherfuckers följer upp med Fuck You (And You Too) som är det bästa jag hört med bandet, vilket iofs inte behöver betyda särdeles mycket. Toppar på plattan är annars The London Diehards med Wake Up, återförenade 90-talsbandet Pressure 28 med Pull No Punches, Churchill med UK82-doftande Hated & Proud och Clockwork-orkestern Urban Scum från Yorkshire med Stand Out of Line. Ett par lågvattenmärken finns här såklart också, i form av Cider, Fags & A Fight av Insane Youth (med på Wasted Lives), torftiga Liverpoolbandet med årets töntigaste namn; Streetpunk Drunks, och Rotten Apples för den infantila texten till Hippy Cunts. Och mellan berg och dalar fylls det ut av habil britt-oi! á 2010 spelad av Citizen Keyne, Wasted Life, Keyside Strike, Bakers Dozen, Breakout och Skinfull.
(Insane Youth - Wasted Lives MCD - MFS) Och så ytterligare ett nytt ungt oi!/punkband släppt på produktiva Motherfucking Sounds. Denna gång är det Oxfordshire-baserade Insane Youth som inte riktigt övertygar med sin fem spårs CD Wasted Lives. Hur mycket jag än gillar själva grejen och vill uppskatta det här så krävs det lite mer för att engagera. Vi har hört det alldeles för många gånger förr, och det kan vara ålrajt om det kryddas med någon typ av innovativ detalj eller formuleras extra kul eller vad som helst. Det här är dock alldeles för medelmåttigt, om ens det. Träskallig, brötig oi! där det sjungs om punkare och skinheads och arbetarklass i inledande Punks and Skins (plattans garanterat bästa låt), cider och våld i Cider, Fags & A Fight, patriotism i English Pride och att allt var bättre förr (som om snorhyvlarna i Insane Youth skulle ha den ringaste aning om den saken - på deras myspace-sida ser det ut som om de inte ens har hajat att man inte kan kombinera hängslen med bälte) i Good Old Days. Unken sexism ventileras också i Squaddies Bait. Gäsp.
(V/A - Oi! Fuck You - Best of British Volume One CD - MFS) Den här plattan införskaffade jag för ett bra tag sedan. Då lyssnade jag igenom den ett par gånger, men blev inte direkt lyrisk över vad som skulle kunna vara en mycket spännande samlingsskiva. När MFS nu skickar skivan som rec-ex och jag får anledning att lyssna på den igen tycker jag fortfarande ungefär samma sak. Inte för att Oi! Fuck You är dålig utan snarare för att den nästan är helt i avsaknad av hits, och för att man inte blir överraskad alls. De nya bekantskaperna var då när jag köpte skivan åtminstone ett par stycken, men inga av dem låter speciellt spännande. Fatal Impact är det av de nya banden som övertygar mest med sin The Last Resort-doftande oi! De bästa låtarna på skivan är de ärrade veteranernas; Condemned 84 med inledande The Sound of Oi!, Super Yob med Rough Justice, On File med Stuck in '82 (en av de många riktigt bra låtarna på Breaking Rules, men här i en annan inspelning, låter lite demo), Splodgenessabounds med You've Been Splodged som låter överraskande mycket Cock Sparrer á 1977 och Vicious Rumours med G.Y.K.D. som också återfinns på svensksläppta Farticus. Skivan består också av mediokra punkpraliner signerade TMF, Scum, Retaliator, Loyalty, The Gonads, Code 1, Overload, Nobodies Heroes och Churchill samt tre bonusspår (signerade TMF som tolkar Cockney Rejects, Retaliator - som gör det bästa jag någonsin hört med bandet i form av en cover av Green Green Grass of Home - och Churchill, som är mycket bättre här än på den ordinarie skivan, så att säga) eftersom det här är andra editionen med betydligt snyggare omslag än vad originalet hade. Vad man än tycker är det här en oumbärlig guide till dagens brittiska oi!-scen, och att jämföra med 90-talssläpp i stil med Oi! The new Breed.
(Bakers Dozen / Skinfull - Looking For Trouble Volume 2 CD - MFS) Andra volymen av splitserien Looking For Trouble har inget London Diehards, men är jämnare kombattanterna emellan. Skotska Bakers Dozen spelar aggressiv, brötig men ofta ganska snabb oi! som ibland blir för metallisk (inte helt åt helvete olikt The Exploited runt The Massacre, fast mer tungfotat - kanske inte helt oväntat då Gogs från nämnda orkester ett tag var en del av Bakers Dozen) men som för det mesta håller sig på rätt sida om staketet. Här är det sex låtar malande aggromusik utan vare sig höga toppar eller djupa dalar. Titelspåret Looking For Trouble och Face of Hate får agera russin i bagarens produkt.
(The London Diehards / Tattooed Motherfuckers - Looking For Trouble Volume 1 CD - MFS) Det här är den brittiska oi!-musikens förflutna och dess framtid på samma skiva, samma etikett. Båda band på den här spliten och Mother Fucking Sounds självt representerar en ny våg engelsk skinheadrock'n'roll. Kanske inga dunungar - men tillsammans med band som Insane Youth, Skinfull och Streetpunk Drunks samt äldre förmågor i nya konstellationer utgör de - inte till allas stora glädje - the best of british. London Diehards tipsade jag tidigt om. Bandet består bland annat av medlemmar från Retaliator och gamla East End Badoes, och spelar en alldeles bedårande stockkonservativ oi!-punk som känns förvånansvärt vital. Hade jag hört lite mer med bandet, och bara hälften av det varit lika bra som deras triss i ess No Compromise, London Town och Goulston Street hade jag utnämnt bandet till ett solklart nytt favoritband. Refrängstarkt, kraftfullt och kompromisslöst. Texter perfekta för den nostalgiskt anglofila punkaren eller skinnskallen.
(Vervain - Stadens Ljus 7"EP - Nobleway Records) Okej. När jag recenserade Vervains debutalster; fullängdaren Rigshospitalet kallade jag den i stora drag ocatchy och liknade bitar av ljudbilden vid nästan-metal. Allt det där får jag till min egen stora glädje nu käka upp. Stadens Ljus är svinbra, och den fyralåtars vita sjutummaren växer för varje lyssning. "Nya" influenser listas i pressreleasen. Det pratas om band som Texas is the Reason och Farside. Det må vara hörbart här, I wouldn't know. Det jag vet är att Stadens Ljus är riktigt bra, melodiös, desperat och välarrangerad hardcore som funkar lika bra i midtempo som i slakt-ös. Dessutom är samtliga texter här på svenska. De har både dalar och toppar, men metaforerna sitter och kvalitén är förhållandevis hög. Det är många mil från den flåshurtigt tokroliga kircore på svenska som hajpats på senaste tid - Vervain vågar vara på allvar. I början var låten Ont min favorit, men nu tycker jag att alla fyra låtarna är lika jävla bra. Kolla upp omgående.
(Ripping Thrash #26 / Hell and Damnation #12 Splitzine) Ett ypperligt tillfälle att lära sig lite mer om modern råpunk/thrash/grindcore/crust/whatever - om jag bara kunde uppbåda intresset. Det som slår mig när jag bläddrar bland intervjuer (med bl a Agitate, Active Rebellion (RT), VI Gruer Oss, NK 6 (HaD)), puerila politiska betraktelser eller nässkriverier, samt mängder av recensioner, är hur extremt inflytelserik den skandinaviska (och i synnerhet den svenska) hardcoremusiken har varit för den globala ditos utveckling, och hur den fortfarande behåller sin status. http://www.rippingthrash.com
(Krupskaya - Clouds Over Pripyat CD - Ignore This Records / Circus of the Macabre Records / Ripping Thrash) Döm inte hunden efter håren grått folk! Ett av de skönaste dystopiska höghuspornografiska skivomslag jag sett på länge. Bandet är dessutom från Stoke-On-Trent, vilket borde innebära lite av en kvalitetsstämpel. Krupskaya kanske också är ett högkvalitativt band, om detta kan jag icke uttala mig. Det rör sig nämligen om en vansinnesgrindcore utan jämförelse, i alla fall inom mina referensramar. Filthpact är Cat Stevens (förlåt; Yusuf Islam) jämfört med Krupskaya. Effektsökande som Locust var då det begav sig. Musik att checka in på sluten psykvård till.
(Filthpact / Atömgevitter - Split CD ( Black Box Records / Crimescene Records / Problem? Records / etc) Fy fan vad det har tagit emot att ens lägga plattan på tallriken och lyssna igenom eländet. Två skotska akter detta - Filthpact spelar "old school grindcore" sägs det; själv hör jag olyssningsbar metal för fåntrattar i skinnrock. Det blir bättre dock: Atömgevitter spelar mer normal thrashig punk eller hur man ska säga. Någon hardcorevariant. Ett jävla driv, faktiska refränger och ett visst sväng gör att jag på riktigt gillar det jag hör. Påminner svagt om Night Fever - det kanske bara är sången eller rentav känslan av vansinne.
