Om "punk" i City

Skitusla Farsta, med medlemmar från Grisen Skriker och Ebba Grön låter tala om sig i gårdagens nummer av City. Riktigt dåligt låter det; till och med sämre än Pugh Rogefeldt, och många, många mil från John Holm (åtminstone kring Sordin). Nåväl, det är naturligtvis inte punk det handlar om så därför är jag väl diskvalificerad gissar jag. Men varför då rubriken? Varför antyda att det skulle ha med punk att göra? Varför inledningsvisa frågan Vart tog Stockholms punkare vägen? Vill du verkligen veta svaret på det, Emil Arvidsson, kan jag säga att de senast i onsdags siktades i en kvart i Bandhagen, delvis apraka efter två dygns fulölsfylla. Det var en hemsk syn.

Eftersom jag inte äger någon fungerande scanner längre riktar jag ett tack till Brända Halsmandlar, från vilken jag "lånade" artikeln.

Diverse

Läs pappersfanzine på nätet, nyproducerat till skillnad från vad brukligt är: http://schizofanzine.blogg.se/. #4 fokuserar på girls in punk.

Kolla också http://www.umezine.blogspot.com/ , som varit mer aktiva senaste veckorna än föregående år.

Troublemakers - Made In Sweden CD

(Troublemakers - Made In Sweden CD - Svindel Records) Troublemakers ifrån staden Göteborg är tillbaka med ett nytt ösigt punkalbum med tydlig rock'n'roll-botten. Det är nästan så man känner lukten av diesel, svett och avslagen prepps när bandet inleder med Handgranat. Få andra band kan som Troublemakers införliva schlagermelodier med skitig punkrock anpassat till valfri industrimiljö. Trots ett driv och ett tempo som heter duga är det först under skivans senare halva som det verkligen börjar hetta till och hitsen börjar radas upp. Sommaren Som Kommer, Bastarder, Elvis och Jag, R.I.P., Blå, Psykopat och titelspåret är alla exempel på Troublemakers när de är som bäst. Textmässigt känns det ibland lite väl internt och inte alltid så lättbegripligt, men det är i regel välskrivet och gediget. Bästa låten är antirojalistdängan/titelspåret Made In Sweden, i hård kamp med Blå (som inte är densamma som Lilla Blå). Det här är en kalasskiva helt enkelt.

Bråkmakare

Och så var Bråkmakargatan tillbaka då.

Vänsternäven - S/T CD

(Vänsternäven - S/T CD - Svindel Records) En skiva med 19 låtar buskispunk, vars längsta spår klockar in på 2:02. Lite tråkiga röstsamplingar på extrem bonnadialekt ska pigga upp den här skivan, som låter som lika delar slarvig 90-talspunk i trallpunkens utmarker, ett tredje klassens Gatans Lag och ett andra klassens Körsbärsfettera, frontade av Stefan & Krister. Trots detta har jag lite roligt när jag lyssnar på skivan. Exempelvis Vad Ska Jag Göra, Jehovas, Johnny Cash-tolkningen Vänsternäven Blues, akustiska Cellen och Söndag skulle alla funka på samlingar och får mig här och där att (kanske en smula motvilligt) dra på munnen. Tyvärr är de flesta försök till tokroliga texter fruktansvärda bottennapp vilket kanske tydligast märks i Nassejävel (du får inte ta min hand / inte knyta vänskapsband / och inte komma på mitt kalas / nasse-jävel, nasse-as), Vaktsvin och covern på Körsbärsfetteras Tonårsfylla (i Vänsternävens tappning Gubbafylla). Någonstans hade jag fått uppfattningen att Vänsternäven skulle vara som ett mer gatpunkigt än hårdrocksproggigt EAK; ett band som liksom visade att "PK"-musik också kan vara hård, kraftfull och kännas på riktigt. Tyvärr blir det mest full frys och träskosparkar i luften av Vänsternävens Veckans Klubba-på-anabola-punk.

Snart lite nytt

Fick ett trevligt recensionspaket från Svindel, som kommer att lyssnas på och skrivas om inom den närmaste framtiden. Paco har bland annat fått en grundkurs (om inte mer) i norsk punkhistoria, något som han inte haft någon vidare koll på innan. Svenska releaser som dom av Vänsternäven och Troublemakers kommer också att avhandlas. Viss utrustning för intagandet av själva det audiella inväntas eftersom Paco nyligen slängt ut sin trotjänare till stereo efter 15 års intimt samarbete. Det har utlovats vara på väg.

Bråkmakare

Inte för att det var så jävla mycket bevänt med Bråkmakargatan de senaste två åren, men tidigt i veckan hade kon lämnat bara saknaden efter ett viss rutinmässigt besökt nätbaserat svenskt skinheadcommunity i båset, och inget mer. Den som försöker finna en förklaring till Bråkmakargatans bortgång hävdar att ansvarige Jocke, som lät håret växa för sisådär en fyra, fem år sedan, har tröttnat på att dega webhotellet för något han själv inte är det minsta intresserad av. Bråkisprofilen Jimmy the Lad har nu slängt upp ett substitut: Bråkmakare. Låt forumet åtminstone bli en levande kalender för spelningar och evenemang; det var egentligen mest det syftet som Bråkis tjänade under de sista åren.

TIA Bloggzine har börjat uppdatera igen

Adressen är http://www.thisisattitude.blogspot.com/, och det har bland annat slängts upp en intervju med Saturdays Heroes där uttalanden som "Den svenska scenen är rätt okej faktiskt, men jag tycker det vore kul om den kunde integreras lite med den vanliga musikscenen! Jag har inget emot underground, absolut inte. Men det finns så mycket bra musik som jag tror fler skulle gilla, bara de får chansen att höra den" får Paco att sätta cointreaun i halsen.

Agent Bulldogg bekräftade till 10/4

Dessutom har Kjell uppdaterat.

South City Locos & Judas Bunch på Control

On File - Breaking Rules CD

(On File - Breaking Rules CD - 84 Records (Distr. by Step-1/Plastic Head)) "We are still an Oi! Oi! bootboy skinhead kind of band" slår skotska On File fast i Teenage, en av Breaking Rules' många klockrena hits. Det här är ett album genomsyrat av nostalgi: Schooldays, Multi-Culture, First Bird, Teenage och Stuck in '82 är alla tårögda tillbakablickar på ett förgånget som aldrig kommer att komma åter. "When youth was still on my side", som Hedgy sjunger i sistnämnda. Skivan innehåller totalt tretton spår, och samtidigt som texterna hyllar ärans dagar sätter den lite fingret på det som är problemet med dagens brittiska oi!-scen: "Seen fashions come and go, still see the same faces at every single show". De andra låtarna handlar om andra klassiska oi!-teman - tjatigt tycker vissa, ett vinnande koncept tycker andra: stolthet över arbetarklasstillhörigheten och den subkulturella dito, fotboll, alkohol, fagra damer samt konservativt gnäll över den rådande dekadensen och kriminaliteten i det nya Storbritannien (som naturligtvis är mycket värre än On Files egna supande eller de egna "pojkstrecken" de behandlar i bland annat titelspåret). Musikaliskt är det inte heller särskilt nyskapande: du har hört melodierna tusen gånger förr och du vill höra dem tusen gånger till. Som en blandning av Cock Sparrer, The Warriors och Section 5 ungefär. Jag älskar den här plattan!

Myspace-tips

Kolla in Last Seen Laughing, med JP (bland annat från The Hoolies/The Outfit) bakom trummorna. Bra Århus-Oi!

Oldfashioned Ideas har spelat in ett gäng låtar som nu finns tillgängliga för allmänheten.