Chaos in Sweden in Sweden

LP-versionen av Chaos In Sweden finns nu inom landets gränser och kommer under veckan att distribueras till de medverkande banden. Till er som inte lirar i något av dessa, men vill lägga era flottiga på plattan: STÖD ERT LOKALA BAND I FÖRSTA HAND! Kontakta ert lokala gäng eller besök ett gig där något av de medverkande banden lirar och köp där. Bor ni i obygden kan ni beställa skivan, exempelvis från roligafirmanrecords@hotmail.com eller papa_franz@hotmail.com eller från Oi! Aint Dead Distro där skivan säkerligen kommer att finnas snart. Banden från skivan finns i Göteborg/Borås (Gatans Lag, Fistful och The Strung Ups), i Malmö (Vindicate This!, CDCP och Royal Stakeout), i Stockholm (The Lowlifes, Antipati, The Radars, The Lost Boys och Poor Old Slugs), i Finspång (Saturdays Heroes), i Norrköping (The Clichés), i Eskilstuna (Unit Lost) och i Jönköping (Bad Intentions). CD-versionen kommer lite senare, men inom en högst rimlig framtid.

Pretzeltown Festival, Södertälje, 20090822

Till skillnad från tidigare år som jag varit på Pretzeltown (eller vad det nu hette då; Backbeat Club var huvudsaklig arrangör då såvitt jag minns) var årets upplaga av festivalen en tredagars historia, ägde rum på två scener framför en mycket större publik än förr, och var smockfull med märkliga metalband. Jag kom dit hyfsat sent på eftermiddagen och ville mest se Troublemakers och Asta Kask, men gärna Trevolt också.

Vi kom lagom för att se de fyra sista låtarna med Malmöbandet. Trevolt var ett sånt band jag instinktivt ogillade, men som jag - när jag väl hörde dem - faktiskt upptäckte att jag tyckte var helt okej. Melodiös, snabb, välspelad punk på skånska helt enkelt, och nedan bifogade låten I Dina Ögon var en av låtarna vi hann med att se. Publiken bestod av en hel massa små roliga punkare som verkade ha kommit från halva Södermanland. Det var ett sant nöje att studera nitjackornas motiv och orimliga kombinationer av band och politiska slogans. Bäst i test var förmodligen den riktigt snyggt designade ryggen med kombinationen freds- och anarkafeministsymboler och Condemned 84.

När Skitarsle spelade drack vi öl på bryggan, men Hjalle från Norrtäljebandet Koncentrationssvårigheter tyckte att det var riktigt schysst. Vi växlade från bryggan till Stationskrogen innan Troublemakers gick upp på scenen. Det var ett riktigt schysst gig, både från bandets och publikens sida. "Klassiker" som Mammas Flickor, Ein Zwei Polizei, Staden Göteborg och Lilla Blå blandades med en hel del låtar från Troublemakers nya släpp, så jag hängde inte med så bra.

Asta Kasks spelning var också jäkligt bra, trots att vissa av oss reagerade på multipla extranummer, t-shirt-lumpning, och andra divalater. Låturvalet kunde ha varit baserat på Aldrig en LP hellre än En För Alla Ingen För Nån, även om Astas senaste album håller sjukt hög kvalitet för att ha spelats in så lång tid efter det dessförinnan senast släppta alstret. Hitkavalkad var det ändå, några favoriter som spelades var AB Böna och Be, Ringhals Brinner, Inget Ljus, Lasse Liten, Den Mänskliga Faktorn, Landsplikt, Välkommen Hem, Psykiskt Instabil, Patriarkatet och Européer. Kanske dags för en ny platta snart, Asta? Publiken röjde hur som helst vilt och sen åkte Paco hem.

Gratis är gott, så det var en trevlig kväll i Södertälje. Som kompensation för bristen på bildbevis bjuder jag på lite Trevolt:

...och så missar ni såklart inte...

On the Job + Support levande i Stockholm

Den 11 september är det blekingsk oi!-punk i Olämpligt Sällskaps regi i ny lokal på Södermalm. Det är Southside vid Zinkensdamm vilket kan innebära ett lyft ljud- och ölmässigt. On the Job, som uppstod ur askan efter Sinners Since Birth supportas av antingen lokala förmågorna Poor Old Slugs eller östgötska Saturdays Heroes efter vad det verkar.

Edit 24/8: Det är nu klart att supportokten är Saturdays Heroes.

Babinskis Tecken - En Del av Stan CD

(Babinskis Tecken - En Del av Stan CD - Buzzbocks Records) Min första ocensurerade tanke är att skivtiteln egentligen borde vara en annan del av stan, med tanke på den känsla av förståndshandikapp jag får när jag läser pressreleasen: "Jag lyssnar inte på något jävla sunk/ Jag lyssnar bara på trallpunk/ Jag lyssnar inte på något jävla runk/ jag lyssnar bara på trallpunk" står det inledningsvis, och det är alltså refrängtexten till hiten Jag Lyssnar Bara På Trallpunk som citeras. Inte nog med att bandet tror att de kan komma undan med en så infantil refräng; dessutom verkar författaren av pressutskicket anse att den är säljande bra! Men det är den alltså inte, och det är inte resten av skivan heller. Babinskis Tecken uppstod ur det som på det sena 90-talet hette Hydrogenium, en parantes till och med i trallpunksammanhang, som svävade förbi mig i något fanzine men vars enda officiellt publicerade alster jag äger är bandets bidrag till den femte volymen av Definitivt 50 Spänn... En Del av Stan är totalt ocatchy trallpunk med en touch av hardcore och utan vare sig finess eller lyriska underfundigheter. Inte ens det obligatoriska inhoppet av Mart Hällgren räddar skivan, vars enda (tveksamma) förtjänst är refrängen till Ville Festa i Centrum.

Antipati släpper nytt

Jajamensan, en fyra spårs sjutummare på Distroi Records kommer så småningom. Den ska med största sannolikhet finnas ute till spelningen med The Last Resort den 28/8. Den kommer endast pressas i 300 ex, så passa på för sjutton gubbar! Den här gången är alla låtar på engelska, och demoversionerna av två av dem (Sometimes och MTV Conspiracy) ligger sedan länge uppe på myspace-sidan http://www.myspace.com/antipati

Rebellion 2009, Blackpool, Lancashire, UK, 20090806-20090809

Fem dagar är mycket för vilken spritsvamp som helst, och när jag stod på Liverpool Airports billighetsanläggning och svettades gift tänkte jag just det. I skrivande stund har jag haft ungefär två dagar på mig att återhämta mig, men det har jag inte gjort på långa vägar. Natten till idag var en svettig och sömnlös historia, och den kemiska obalansens gråa slöja hänger för mina synorgan. Det var ändå värt det såklart, som det alltid är. Och så fort man har återhämtat sig - må det så ta dubbelt så lång tid som själva förgiftningsprocessen - vill man på't igen. Sådan är den i glaset icke-spottande punkälskarens natur.

Vi anlände till Blackpool på onsdagen innan själva balunsen startade, efter en spritbemängd transport. Jag är, trots mitt lokomotivartade yttre ganska stissigt lagd, så jag nöjde mig med att dricka ner mig ytterligare i baren, och prata med vänner från när och fjärran som också befann sig i Blackpool för veckoslutets arrangemang. Trots riklig konsumtion var vi dagen därpå nästan först nere i B'n'B:ets bespisningsutrymme för att börja dagen på det enda riktiga sättet, det vill säga med en fl'English breakfast enligt konstens alla regler förutom svampen. Sedan traskade vi ner mot vattnet för att börja om på ny kula med Malibu/juice och ett par burkar bitter. Antagligen gjorde vi en massa grejer före, men jag orkar inte avhandla precis varenda liten detalj. Vesäntligheterna har med sprit och punk att göra, så vi håller oss till det. Trots mitt torsdagsambitiösa schema lovade mig både Police Bastard (bra enligt en i sällskapet, dåligt och för mycket metal enligt en annan), Section 5 och The Varukers (svinbra enligt ett die hard-fan i sällskapet, som i och för sig skulle uppskatta Rat utförandes ett vanligt toalettbesök inför publik), blev det inte mycket levande musik, utan faktiskt bara helt otippat Max Splodge i den halvakustiska baren. Dessutom gick jag efter Tough Shit Wilson.

På fredagens morgon började man känna av de två tidigare dagarnas konsumtion, och därför bestämde jag mig över korv/bacon/ägg/bönor-lasset för att inte börja dricka så jävla tidigt. Första Tetley-bittern åkte ner i sällskap av en trevlig fiskrätt på The Reggae Hut. På mitt tidigare festivalpeppinlägg hade jag utgett mig för att avse beskåda femton band, något jag knappt lyckades med totalt under hela festivalen. Verkligeten var mer, ja, verklig... Septic Psychos tittade jag lite grann på, utan att bli sådär alldeles vansinnigt begeistrad. Sensa Yuma var helt okej, men inte heller det var det bästa jag sett i mitt liv. Instant Agony kan jag ens knappt bocka av efter mitt en-låts-besök på sagda konsert. The Crack var bland det mest bedrövliga jag sett; gubbarna var fulla, otajta och fullkomligt slaktade de fantastiska låtarna. De bästa banden under fredagen (och bland de bästa under hela festivalen) var två andra säkra (?) kort; nämligen Argy Bargy, vars fjolårsalbum är det absolut bästa de släppt, och The Business, som gjorde en tight, engagerad och hitspäckad spelning med riktigt bra ljud för att vara på Empress Ballroom.

Septic Psychos

Sensa Yuma

The Crack

Någonstans där bak: Argy Bargy

På lördagen mådde jag oväntat bra. Allt var frid och fröjd, och dagen förflöt fram tills bandtittandet som de flesta andra: Full English, toast, te, hänga på stranden, köpa kopiösa mängder skivor varav en försvarlig mängd rariteter, käka på något ställe som inte bara serverade ister med flott, ta en pint, ta en pint, ta en pint, ta en pint, ta en pint... Min föresats, om det ens kan kallas så, var att se Urban Scum, A-Heads, The Duel, MDM, Riot Squad, East End Badoes, 999, Newtown Neurotics, Channel 3, Major Accident och Dead Wretched. Jag lyckades inte riktigt. Urban Scum kollade jag in ett par låtar av efter min dagliga skivköparrunda. Det är ett märkligt band från York, som består av lokala, unga kids, och invandrade greker, och som spelar ganska trevlig clockwork-oi!, men som har tokroliga/infantila texter och titlar till sina hits, som exempelvis paradnumret Tits and Beer, som jag inte orkade vänta på att se, och som de faktiskt inte körde under hela setet. Festivalprofilen Clockwork Luke tyckte i alla fall att det var alla tiders, och sjöng med till Watch Your Back och de andra punkpralinerna så att det stod härliga till. När 999 spelade lyckades jag med konststycket att se mina två favoritlåtar och inget annat, eftersom de öppnade med Black Flowers For the Bride och avslutade med Homicide. Därefter trängde vi oss in till en förmånlig position framför Empress Ballroom's scen för att avnjuta Newtown Neurotics. Man kan nog påstå att det var en helt fantastisk spelning. Enda låten jag saknade var When The Oil Runs Out, och ljudet var bra och Steve Drewett i fin form.

Darlingtonbandet Major Accident var (förutom sprit, poppers och andra substanser) festivalens mål och mening för många av mitt resesällskaps medlemmar, och de gjorde inte heller Paco besviken med sin hitkavalkad, trots att ljudet på Olympia i vanlig ordning var under all kritik. Den sista akten för kvällen var Birminghambandet Dead Wretched som gjorde en bra spelning, trots grinig basist, lustiga utstyrslar och att det gick lite långsamt i midtempolåtarna.

Steve, Newtown Neurotics

Major Accident

Dead Wretched

Söndagen innebär en blandning av lättnad och ångest. Man vill ju att hela ens tillvaro för jämnan ska bestå av vänner, punk, skivköp, spelningar, bacon, ägg, bönor, pints med bitter för £2.50, blackpoolsk charm, salthav, malibu, fylla och så vidare, samtidigt som man inte vill något hellre än att lägga in sig på ett spa och sova i ett par år. Nu hade jag såklart även haft höga ambitioner inför den här dagen, men nöjde att fallskärma mig ner med Bombardiers på Churchill, köpa skivor och bese dagens två måsten; Last Rough Cause och The Templars. Darlingtonbandet spelade otacksamt nog på förmiddagen, vilket innebar en högst fåhövdad publik. Trots detta gjorde de en mycket övertygande spelning, och det nya materialet som presenterades hörde till det allra bästa, så det ska bli kul att se vad Andy och gänget kan komma att bjuda på framöver.

The Templars kan genom sin sjuka katalog aldrig göra en perfekt spelning. De har helt enkelt så många låtar, och de allra flesta spelar de inte ens live. Det h'är var inte det bästa giget jag sett med bandet, men absolut inte heller det sämsta. Hits som I believe in Myself, You Decide, Skins and Punks, Victim, The Glory it Once Was och Night of the Seagulls levereades, utan Perry på scenen, jag glömde fråga varför...

Last Rough Cause

Carl Fritscher, The Templars

Sedan återstod bara hemresa, en sista flenglish, säga hejdå hejdå till Blackpool och påbörja den plågsamma hemfärden, under vilken jag drack ett par drinkar i fallskärmssyfte, medan andra av oss föredrog att vara råpackade tills flygbussen droppade av oss på Stockholms Central runt tre på natten.

Nu sitter jag här och mår fortfarande inte helt okej. Får se om man lyckas få upp någon sorts pepp inför The Last Resorts framträdande i Göteborg i slutet av månaden. Det kan bli kul när jag tänker efter. Men jag skiter nog i att titta på Antipati, har aldrig förstått grejen med dem.

Ses i Lancashire

Kjell har uppdaterat

Så besök honom på http://www.kjellhell.se. Nyheter, fler låtar att ladda hem, recensioner på Kjell-släpp och skivor till salu. Hasta dit.