V/A - Turist i Tillvaron Vol 1 LP

(V/A - Turist i Tillvaron Vol 1 LP - Turist i Tillvaron) Sörling släpper samlingsskiva enligt Really Fast/Chaos in Sweden/Dimmorna Skingras-modell, men med skillnaden att den röda tråden är punk i allmänhet och inte någon subgenre i synnerhet. 16 band samsas om plastytan och bjuder på sammanlagt 19 låtar, och rent geografiskt representeras i stort sett hela Sverige. Dessutom är sju av 16 orkestrar kvinnofrontade, och det är kul att den svenska punken tycks mer jämställd än någonsin. Som om inte detta vore köpargument nog så håller låtarna på skivan en genomgående kvalitet över snittet. Vad min subjektiva åsikt om banden och deras bidrag är är ganska irrelevant, då sådana här kulturella dokument alltid är värda högsta betyg av ren princip. Det vore dock inte likt Paco att låta bli att gnälla lite när han kan, eller för den delen höja till skyarna.

Favoriterna är Slöa Knivar som faktiskt här är både slöa och melodiösa, Abjekt, som inleder med ett GBH á -92-riff och fortsätter med engagerande Svart Snö/Sunday Morning Einsteins-hardcore, Beyond Pink som är snabba och förbannade, samt gatpunkbandet Prins Carl (vars enda problem är engelskan) och den nya bekantskapen Glidslem, som Sörling hajpat innan men som jag inte har pallat ta itu med, och som låter opolerat och lika mycket 77 som 82.

Det finns inga riktiga bottennapp här (det skulle i så fall vara jobbiga power violence/black metal-bandet Dick Tracy, vars sångerska Anki låter som en CP-skadad smurf) men en del band som inte riktigt faller mig på läppen, till exempel E.A.T.E.R. som kanske aldrig borde börjat lira igen, Bäddat för Trubbel (som bäst ett skånskt Eddie & The Hot Rods, som sämst och för det mesta bara ännu ett jävla Bob Hund), och opersonliga amerikapunkpopbandet Black Feet.

Resterande band (Strindberg som Tortyr, Spotlicks, Suicide Syndicate, Epidemics, Kronofogden, Varsel och Snutjävel) gör sitt jobb, om än inte så mycket mer.

Värt varenda krona den nu kostar och en applåd är ändå den här plattan (dessutom i läcker gatefoldutformning med bra bilder och info på och om banden), och Paco väntar med spänning på uppföljarna. Volym två och tre är redan klara i teorin.

Suicide Syndicate - Bad Wolves Eat Small Pigs LP

(Suicide Syndicate - Bad Wolves Eat Small Pigs LP - Switchlight Records) Snygg och proffsigt utformad gatefold-LP av Nässjö/Malmö-baserade Suicide Syndicate som spelar någon sorts horror/döds-punk om man ska tro ryktet eller möjligtvis den rekvisita och de attribut bandet omger sig med och/eller använder sig av. Musikaliskt vet jag knappt vad sådana begrepp betyder. Musikaliskt kommer också Suicide Syndicate som en positiv överraskning efter att jag hört diverse mer eller mindre nedsättande omdömen från vänner och bekanta samt som vanligt ser till att betrakta världen genom de Pacoska fördomsglajorna. Det låter som lite Social Distortion, lite sena Anti-Nowhere League och/eller annan brittisk 80-talspunk med rätt att sticka ut... Test Tube Babies eller GBH kanske?, lite Motörhead, lite Motor City-rock, och när det är som bäst (Reject the Daylight) som gatupunkig rock'n'roll a la Strung-Ups. Av albumets elva låtar är två covers, nämligen Napalm Sticks to Kids (ursprungligen av Cortex) samt Nick Cave-örhänget Where The Wild Roses Grow där Bengtsson får sällskap framför puff(puss)-skyddet av punkgrogghaggan Texas Terri. För att slänga sig med en recensentklyscha så är det här inte min kopp te vanligtvis, men jag tycker Bad Wolves Eat Small Pigs är en schysst första bekantskap med ett band jag verkligen inte trodde att jag skulle gilla, men som jag faktiskt tycker bjuder på riktigt schysst punkstök.

Håll Käften, Vad Vill Du?! - gratis digitalt album

Kolla in på Lukinzine, genom vilken du gratis laddar ner Håll Käften, Vad Vill Du?!s album II. Arg politisk hardcorepunk med ganska dåligt bandnamn. Klicka!

The Headhunters - Zyje By Wygrac CD

(The Headhunters - Zyje By Wygrac CD - Jimmy Jazz Records) Ytterligare ett polskt streetpunkband; icke att förväxla med sin Nyköpingbördiga namne, med ett album som släpptes redan 2008. I början känns The Headhunters som ytterligare ett polackband i mängden, men allteftersom skivan rullar på repeat dyker både självklara och osökta referenser upp. The Analogs. Contra Boys. Sen Los Fastidios, och när det är som bäst - Bombardiers. Ljudbilds - och speltekniskt betraktat tillhör nog det här bandet det övre skiktet i genren. Sången är också bättre än genomsnittet. Men skivan är för jämn, om man nu kan säga så, och således är topparna inte påfallande höga. Favoritlåtarna utkristalliserar sig dock till slut, och heter Lilith, Luksus, Chlopaki Z Rycerskie och Sen I Smierc. Zyje By Wygrac innehåller tretton låtar, och är värd besväret, även om all polsk punk börjar flyta ihop till en gröt där det börjar bli svårt att finna guldnålarna i höstacken.

PSK #3 - Första flyern

Punkpoeten Gatubarn - Heroin CD-R

(Punkpoeten Gatubarn - Heroin CD-R - DIY/Punkpoeten Gatubarn) Punkpoeten Gatubarn är något så ovanligt som ett svenskt svar på Garry Johnson; Oi! the Poet, som dök upp på de första och tongivande Oi!-samlingarna som namnen Bushell satte ihop under 80-talets början. Skillnaden är främst att Gatubarn rabblar på skånska istället för på cockney-engelska (även om upphovsmannen försökte sig på det också, under namnet Mean Streets för bortåt tio år sedan). Det är coolare på svenska/skånska, och det är på det hela taget jävligt originellt. Gatupoesin spottas fram på ett Johnsonskt sätt, och avhandlar ämnen som (Guds)-tro, samhällskritik (FRA, läkemedelsindustrin etc), sub- (skinhead-) kultur, fotboll, kärlek och mat. Typ. Det enda felet är att Gatubarn ibland stakar sig en smula och att ljudet fladdrar på ett par spår, det borde ju inte vara så svårt att rätta till med tanke på den minimalistiska konstform spoken word/estradpoesi är. Hur som helst en jävligt egen grej. Man skulle gärna se Gatubarns alster mellan låtarna på nästa Chaos in Sweden eller Turist i Tillvaron. Om du är nyfiken på att veta mer om Punkpoeten Gatubarn gör du det med fördel här.

Minneskväll för Ultrahuset, Kafe 44, STHLM, 20110910

Kort rapport då... jag kom dit för Mesk (som var sena inhoppare) och Brackor. Det fick vara värt de 100 kronorna. Fyrtiofyran var het som en bastu och full av människor som fick Paco med anhang att framstå som fjuniga ugdomar.

Mesk spelade en handfull låtar, varav Jag Är Ett Problem två gånger. Bandet var i originalsättning sånär som på kompgitarristen Axel som är den andre gitarristens son och som tidigare spelade trummor i Poor Old Slugs.

Brackor var hellre än bra, och lät mig förstå att deras stora influenser då det begav sig antagligen var Mörbyligan eftersom tre covers klarades av. Öl avslutade setet och framfördes hyggligt trots kraftigt förenklat gitarrintro...





Filmer av M Korell.

Four O - Tales of the Unexpected CD

(Four O - Tales of the Unexpected CD - Do the Dog Music) Den här skivan bekymrar mig en del. För det första är den inte speciellt bra och för det andra är den schizofren. Four O funkar när de spelar collegepop med punkigt driv i närheten av Green Day, och är direkt dåliga när det låtar som radioanpassad nu-rock (Till the End). När de kör akustiskt är de i bästa fall meningslösa. Bästa låten är Clash Horns som låter som tidigare nämnda Green Day och har små, små inslag av något som med lite välvilja skulle kunna kallas för ska. Det är det annars jävligt tunnsått med... väntade mig garanterat ett svängigare gäng än det här med tanke på etikettens nisch. Precis som i fallet Jimmy the Squirrel har Four O en enkel rocksättning med bas, gitarr och trummor, och de lånar in sparsamt med instrument till pålägg. Jag fattar inte riktigt poänget med det här släppet eller med bandet överhuvudtaget. Tio låtar förargelseväckande oförarglig pop med små inslag av baktakt som klockar in på runt fyrtio minuter av vilka du inte kommer att få tillbaka en enda.

Nytt med Gatans Lag och Antipati

PST har skickat dessa på tryck; sjutummarna Boråspolisen Blues och Quattro Stagioni av Gatans Lag och Antipati, som båda ingår i serien Streetpunk Collectable Series. Skivorna pressas i 500 ex vardera.

Nostalgi på 44:an i helgen

Texten är fan inget vidare, men allt annat är så jävla bra. Riffet, rösten, soundet etc. Bland det bästa som har producerats i Sverige, även om den listan är rätt lång...

Vervain - Gammal Skate / Ny Hardcore CDs

(Vervain - Gammal Skate / Ny Hardcore CDs - Nobleway Records) Vervain börjar bli ett återkommande inslag på Punk & Oi!. Tror att det här är den tredje utgåvan av Malmöbandet jag recenserar. Jag har också åtminstone känslan av att Vervain är ett band som i mitt tycke har blivit bättre för varje släpp, i det här fallet på en fem låtars CD-EP med underfundig titel. Precis som på Stadens Ljus kör Vervain här uteslutande på svenska vilket nästan alltid är ett plus, och musiken känns mer varierad än på föregående släpp. Inte för att det någonstans gör avtramp från den visserligen ganska breda hardcorestigen, men tempot varierar låtarna emellan, och influenser blandas friskt - tycker mig skönja stråk av His Hero Is Gone-emo, post-hardcore samt vanlig hederlig old school hardcore från den amerikanska östkusten, proffsigt ihoprört till en ganska egen men samtidigt omisskänligt bekant punksoppa. De black metal-vibbar jag tydligen fick av Rigshospitalet är som bortblåsta, vilket naturligtvis är en bra sak. Jag gillar Gammal Skate / Ny Hardcores inledande Ingenting/Krossade Drömmar för öset, leadgitarren och Franckes melodiösa gapande, samt kvicka Älska Mig och Blöder och De Osynliga Barnen för sin enkelhet . Men vad har hänt med den fryntlige sångaren på tredje låten; Svart Galla? Har han käften full av flugor eller försöker han avsiktligt låta mongoloid? Det är hur som helst också det svagaste (och långsammaste) spåret. Annars är det schysst rakt igenom.

Avhopp och ersättare till Oi! the Weekend

Bad Co Project hoppar av snart stundande Oi! the Weekend i Karlskrona. Ersätter gör The Agitators.

Ape - Ideal Nie CD

(Ape - Ideal Nie CD - Jimmy Jazz Records) Polsk punk av det mer beskedliga slaget och mittemellan So Cal, 90-talets Bad Religion och tidiga Dropkick Murphys. Jag kan inte påstå att det är något som slår mig med häpnad genom sin förträfflighet, men det är helt ok melodiös oförarglig punkrock. Skivan innehåller tretton låtar varav alla är på modersmålet förutom inledande Perfect Not, som med all önskvärd tydlighet klargör att bandet gör helt rätt i att hålla sig till polskan, då engelskan är... ja, inte helt perfekt i alla fall. Ingen låt sticker ut speciellt, utan hela plattan håller en jämnhög kvalitet. Jag gissar att rudimentära kunskaper i polskt tungomål som sig bör och i vanlig ordning skulle gjort lyssnandet roligare. Som det är nu är Ideal Nie i stort sett bortglömd i samma ögonblick som sista ackordet i M.E.B.P. ringer ut...

Jimmy the Squirrel - Whatever the Weather CD

(Jimmy the Squirrel - Whatever the Weather CD - Do the Dog Music) Jimmy the Squirrel kommer från Nottingham och leds av den Liam O'Kane jag stiftade bekantskap med genom akustiska Heavyweight Acoustic Ska Showdown. Hans sång är även här känslosam och säregen, och kommer som jag trodde ännu mer till sin rätt inom ramen för ganska oridinär skamusik, som får sägas låta tredje vågen, men mer som Moon Ska-band som låtit sig influeras av 2-tone och annan brittisk 80-talsska än den typ av skapunkspektakel jag personligen brukar förknippa med begreppet. Dessutom finns det på Whatever the Weather klara drag av rootsreggae. Andra i min närhet tycker Jimmy the Squirrel låter obehagligt mycket 90-tal, och det är nog möjligt, men mej stör det inte så mycket. Det är en ganska liten skaensemble; Jimmy the Squirrel, bestående av gitarr, bas, trummor och keyboard, men de lyckas ändå fylla ut bra. Känslan är, som för det mesta när det gäller ska durig, även om det vilar ett stråk av melankoli över låtarna. Kanske på grund av texterna som känns ganska allvarssamma på ett sätt jag uppskattar inom skamusik, samt med anledning av Liams personliga sångröst. Det är inte direkt några dansgolvshits här utan det känns mer som en habil tillbakalutad skaplatta som fond till vardagen, och det är väl så gott som något. Trevlig bekantskap och kul att erfara att det fortfarande görs trevlig baktaktspop i England. Whatever the Weather innehåller tio spår.

Valhall Arise inställd!

Endagsbalunsen Valhall Arise i Falun har ställts in!