Bad Co Project hoppar av snart stundande Oi! the Weekend i Karlskrona. Ersätter gör The Agitators.
söndag 28 augusti 2011
Avhopp och ersättare till Oi! the Weekend
Bad Co Project hoppar av snart stundande Oi! the Weekend i Karlskrona. Ersätter gör The Agitators.
Ape - Ideal Nie CD
(Ape - Ideal Nie CD - Jimmy Jazz Records) Polsk punk av det mer beskedliga slaget och mittemellan So Cal, 90-talets Bad Religion och tidiga Dropkick Murphys. Jag kan inte påstå att det är något som slår mig med häpnad genom sin förträfflighet, men det är helt ok melodiös oförarglig punkrock. Skivan innehåller tretton låtar varav alla är på modersmålet förutom inledande Perfect Not, som med all önskvärd tydlighet klargör att bandet gör helt rätt i att hålla sig till polskan, då engelskan är... ja, inte helt perfekt i alla fall. Ingen låt sticker ut speciellt, utan hela plattan håller en jämnhög kvalitet. Jag gissar att rudimentära kunskaper i polskt tungomål som sig bör och i vanlig ordning skulle gjort lyssnandet roligare. Som det är nu är Ideal Nie i stort sett bortglömd i samma ögonblick som sista ackordet i M.E.B.P. ringer ut...
fredag 19 augusti 2011
Jimmy the Squirrel - Whatever the Weather CD
(Jimmy the Squirrel - Whatever the Weather CD - Do the Dog Music) Jimmy the Squirrel kommer från Nottingham och leds av den Liam O'Kane jag stiftade bekantskap med genom akustiska Heavyweight Acoustic Ska Showdown. Hans sång är även här känslosam och säregen, och kommer som jag trodde ännu mer till sin rätt inom ramen för ganska oridinär skamusik, som får sägas låta tredje vågen, men mer som Moon Ska-band som låtit sig influeras av 2-tone och annan brittisk 80-talsska än den typ av skapunkspektakel jag personligen brukar förknippa med begreppet. Dessutom finns det på Whatever the Weather klara drag av rootsreggae. Andra i min närhet tycker Jimmy the Squirrel låter obehagligt mycket 90-tal, och det är nog möjligt, men mej stör det inte så mycket. Det är en ganska liten skaensemble; Jimmy the Squirrel, bestående av gitarr, bas, trummor och keyboard, men de lyckas ändå fylla ut bra. Känslan är, som för det mesta när det gäller ska durig, även om det vilar ett stråk av melankoli över låtarna. Kanske på grund av texterna som känns ganska allvarssamma på ett sätt jag uppskattar inom skamusik, samt med anledning av Liams personliga sångröst. Det är inte direkt några dansgolvshits här utan det känns mer som en habil tillbakalutad skaplatta som fond till vardagen, och det är väl så gott som något. Trevlig bekantskap och kul att erfara att det fortfarande görs trevlig baktaktspop i England. Whatever the Weather innehåller tio spår.
torsdag 18 augusti 2011
söndag 14 augusti 2011
Make Do and Mend - End Measured Mile CD
(Make Do and Mend - End Measured Mile CD - Shield Recordings) Make Do and Mend kommer från Connecticut i USA och släpper sitt debutalbum End Measured Mile på Holländska etiketten Shield. Det är ungefär lika kul som omslaget. Välproducerad posthardcore korsbefuktat med postgrunge och radiovänlig nu-rock, typ. Jag kan faktiskt inte komma på någon ens i periferin av mitt umgänge som skulle tycka att det här var särskilt intressant, och det är ungefär vad jag har att säga om den här skivan. Men jag kan försöka dra ut på det lite..: texterna är personliga och inte alls dåliga och ganska långt ifrån vad jag vanligtvis brukar få mig till livs. Skivan innehåller tio låtar och klockar in på 33:57. Det enda i tacklistan tackade bandet jag ens känner igen är Comeback Kid. Så.
fredag 12 augusti 2011
Rebellion 2011, Blackpool, Lancashire, UK, 20110804-20110807
Rebellion, Blackpool. Fy fan vad bra.
TISDAG:
I sällskap av fru Snigel inleddes resan från södra Stockholm med stopp hos Hanna för några öl. Vid Centralen mötte vi sedan upp Kung Sol och Drottning Sol (antar jag att man kan säga) samt Koreanen. Peppa-inför-resan-öl inmundigades vidare på Arlanda Expressen och väl på flygplatsen började det kännas som om man var på väg. Dainis, Maria, Domar och Jacqueline kom att bli flygsällskap efter det att vi träffades på Arlanda.
Flygplan - alkohol - peppande.
Manchester - cigg - peppande.
Tåg mot Blackpool - alkohol - peppande.
Det var den resterande resan och vi anlände till Blackpool vid kanske nio på kvällen. I rask takt bar det av mot våra olika hotell och ungefär halvvägs dit ser vi en annan stockholmare. Artighetsfraser utbyts och vandringen fortsätter.
Efter incheckning skulle det tas vara på kvällen genom några pints på Blue Room med hela sällskapet med undantag för Kung och Drottning Sol som skulle fira jubileum. På vägen mötte vi än fler svenskar i form av Norrköpingsbor. Ett stopp gjordes på Popeyes, innan Blue Room, för en fantastisk Döner Kebab med chilisås från gudarna.
ONSDAG.:
Tidig frukost, full english, med fru Snigel, Dainis och Maria och därefter vattenbunkringspromenad med Pontus (aka Scrumpy Jack) och Tova. Eftersom att jag uppenbarligen hade problem med att sitta stilla så här tidigt in på Englandsvistelsen drog vi vidare till Corral Island för spelautomater och oljud. Stilla hungern på Popeyes och sedan blev det till att supa en del utanför Nkpg-gängets hotell med ovan nämnda samt Alma, Serben, Korre, Nicole, Reidar etc. Efter det stod biljard på vårt eget hotell på tur med andra svenskar. Hela dagen bestod egentligen av att träffa andra svenskar från både Norrköping och Malmö och Stockholm och supa med dem utanför och inne på olika hotell. Biljard spelades och småmynt gjordes det av med på arkadhallen Corral Island. Vid ett tillfälle stötte jag på en medlem i Pressure 28 som bekräftade vad vi misstänkte angående vart den alternativa spelningen skulle hållas - på Beat Club.
Kvällen avslutades på Myrtle House med bla Kimmen, Helen, Direktörn, Leigh och Soya och stora delar av de redan nämnda svenskarna.
TORSDAG:
Redan här började det bli svårt att gå ner till frukosten i tid. Vi delade hotell med Fornicators från Uppsala som skulle spela någon dag senare. Biljetter hämtades ut och vi i sällskapet skyndade oss in för att bläddra lite bland skivorna och sedan se delar av Booze & Glory som spelade på Arena-scenen. Vi kom in till Our Passion och det blev snart olidligt. Inte musiken, den var mycket bra, men det var kolsvart, varmt och trångt. Hungern var också av någon anledning extremt påtaglig så jag stannade för att se England will Never Change och sedan sprang jag till Popeyes.
Skivfynd gjordes sedan och det firades med att supa med bla Nkpg-gänget utanför deras hotell. Här någon gång började det hetsas om cidern Scrumpy Jack, såpass mycket att två personer i sällskapet så småningom fick namnen Scrumpy Jack och Scrumpy Black att lägga till på sina smeknamnslistor.
Ja. Återvända till spelstället alltså, för att se det här beryktade bandet Old Firm Casuals...
Som många vet är Old Firm Casuals ett hyfsat nytt band som bara lever på tidigare medlemmars (läs medlems) meriter. Ändå får de en "headline"-tid samt spela på den största scenen och ett på tok för stort utrymme för merch. Men skitsamma (eller inte om ni inte vill det). De fyllde Empress Ballroom ganska bra och ganska många verkade tycka om det som hördes. Jag tycker att en del grejer lät helt ok och att en låt (som jag inte har en aning om vad den heter) var riktigt jävla bra. Utöver den bra låten hörde jag också ett stulet riff från Dropkick Murphys Streetfight Karaoke samt "hiten" Let's go Casual. Det var inte så coolt, det sista i synnerhet. Även fast en låt var grym lät snart allting som slumpvald menlös Amerikansk streetpunk som spelas av människor med oförtjänt och oförskämt mycket självförtroende. Så jag gick. Fick höra av någon att Lars' "polare sedan väldigt många år", Roi Pearce, sjöng sista låten.
Innan en avslutning på Popeyes och en Döner blev det två låtar med Menace som var nästan lika dåliga i år som förra året. Jag såg Screwed up och Insane Society och båda lät illa, eller inte alls när sångaren ständigt missade mikrofonen när han försökte sjunga. Trist.
FREDAG:
Bakfull och hungrig efter stora problem med att äta frukosten, tvingades man med till stranden (och vilken ful strand det är) för att några galningar bestämt skulle bada. Det var lågvatten så även fast vi var framme vid stranden var det ändå flera hundra meter kvar till vattnet och de tappra förlorades från mitt sikte när jag stannade på en trappa för att dricka Boddingtons med de något mer rutinerade i sällskapet.
Sedan blev det band och skivköp samt stopp på Popeyes för Döner. Banden som sågs denna dag var följande:
Pink Hearse (Olympia 1), ett tjejband från Blackpool som spelar rivig och skrikig punk, samtidigt som den är melodiös och med bra gitarr och bas. De spelade en låt som hette Baseball Bat, som finns på deras Cd-Ep Five Knuckle Shuffle. Innan detta kastade sångerskan ut en mycket liten klänning i publiken som fångades upp av en enorm punk-gubbe som genast iklädde sig denna. Hon var även nere på golvet och röjde in i publiken.
Direkt efter såg ett par låtar med Middle Finger Salute (på Olympia 2) som jag år efter år tror är bra och år efter år blir besviken på när jag väl ser dem. De inledde med något tungt, hårt och långsamt intro och gick sedan helt plötsligt över till ett mer NOFX-aktigt sound. Det var så dåligt ljud så det som hördes mest var trummorna och sångaren.
Här har jag för mig att jag fastnade bland skivbackarna för jag kom in till de två sista låtarna med The Warriors på den avskyvärda scenen Arena. Dessa två var Violence in our Minds samt I Got Away. Det lät bra och det är synd att jag missade resten. Som tur är kommer de snart till Stockholm.
Resistance 77 var nästa band på tur och de hade fått flytta till den minsta scenen (Olympia 2) det här året. Det var mycket folk och mycket dåligt ljud. Personligen tyckte jag att låtvalet var dåligt i början, men det kan bero på att det var låtar jag inte lyssnat på så mycket och som då är riktigt tråkigt att höra med det dålia ljudet. Jag såg en stilig (?) karl i munkfrisyrs-mohikan. Det var skoj. Mot slutet av setet blev det roligare låtar, som favoriten Long Time Dead som det sjöngs fel på, Chelsea Girl och True Punk & Oi! så nöjd blev jag ändå.
Arena igen för att i ett skitjobbigt kolmörker kolla på Peter & the Test Tube Babies. Det var fullpackat, varmt och som redan nämnt, mörkt. Lägg till det dåliga ljudet och du får ett ställe du inte vill vara på. Men jag härdade ut ett gäng låtar och dessa var bla Run Like Hell, The Jinx, Never Made it och Up Your Bum. Fyra fantastiska låtar som bekant, och framförallt The Jinx var mäktig med sin melankoliska melodi och hela publiken som sjunger i refrängen.
Anti-Nowhere League spelade på Empress Ballroom. Det hela var ruskigt bra trots Animals märkliga rapp-inslag i We Will Survive. Kan inte säga så mycket mer än att det var grymt. Sprang dock iväg innan de var klara för att se delar av Argy Bargy. På vägen till Olympia 1 passerade jag Beki Bondage som filmades medan hon tog foton med fans.
När jag kom in till Argy Bargy spelade de Natural Born Loser och det var jävligt tungt och hårt. Vidare körde de hits som Immaterial Girl, What Are Your Fighting For och No Regrets. Även en ny låt spelades, från ett kommande album, men den minns jag som ganska intetsägande.
Tillbaks till Empress Ballroom för The Business. De brände så klart av hit efter hit, som Guinness Boys, Get Out of My House, Out In The Cold (som ju är förjävla bra), The Truth The Whole Truth and Nothing But The Truth, Real Enemy och Dead Hero. Som extranummer kördes som vanligt (vad jag minns) Suburban Rebels och Drinkin' and Drivin'.
Sist för kvällen var Infa Riot på samma scen. För att ha varit borta från scenen i cirka tjugo år hade de en ganska kaxig attityd med levererade nog de alla ville höra. Jag kan inte komma på en (bra) låt från första skivan eller singlarna de inte körde. Plus i kanten var att Lee lät som
han skulle, så det kändes helt rätt.
LÖRDAG:
Som vanligt började dagen med fet frukost och strax efter öl. Skippar den biten nu. Första bandet jag var på plats för att se var The Jons på Arena. Två av medlemmarna (Tom och Jack) är söner till Colin McFaull respektive Steve Burgess från Cock SParrer. Det var tyvärr inte så spännande. Kanske för att jag inte kunde undgå att jämföra dem med sina pappor, men ärligt talat så var det nog ett ganska tråkigt, amerikansk streetpunkinfluerat oljud. Kanske skulle vara bättre på någon lite klubb.
Efter The Jons följde Runnin' Riot som spelade på Olympia 1. Jag lyckades med konststycket
att komma för sent. Minns inte vad det berodde på, men fick i alla fall höra Lost Generation (mycket bra), en cover på Twisted Sisters We're not Gonna Take it (inte lika bra) samt avslutande Running Riot, Cock Sparrers låt.
Gimp Fist lirade lite senare på Olympia 2. De levererade ett bra gig med dåligt ljud. Deras kärlek för Sveriges scen visades med att en av medlemmarna hade en Antipati T-shirt på sig, hälsa alla svenskar välkomna och genom att de spelade Perkele's Heart Full Of Pride. I övrigt hörde jag få av mina favoritlåtar. De spelade Whatever Happened, som är mycket bra och ett gäng andra bra låtar som jag inte kan titlarna på.
Missade, i vanlig ordning, första låtarna med nästa band - Hard Skin, på Empress Ballroom. De lirade bland annat ACAC, We're The Wankers & Beer and Fags. Som extranummer spelade de First Day Angry Song där jag hade hoppats på Make My Tea istället, utan att egentligen önska bort First Day..
Samtidigt var den alternativa spelningen igång på Beat Club. Sär spelade ju alltså bla Pressure 28, Skinfull, Last Seen Laughing och London Diehards. Jag hade gärna varit där för sistnämnda bandet, men en annan gång kanske. Vad jag har hört gjorde banden bra ifrån sig och saker och ting gick lugnt till med undantag av ett mindre slagsmål som snabbt lugnades ner.
Tillbaks till Olympia 2 och Major Accident. Fy fan vad kul det är att se dem. Detta, trots det att de levererade ett ganska otight set både till PSK2 och nu på Rebellion. Men när de spelar låtar som Respecteble, Schizofrenic, Leaders of Tomorrow och Crazy så blir det bra ändå. Även Major Accident sände en extra hälsning till svenskarna i publiken och spelade därefter Brides of the Beast. De spelade inte Bad Company, vilket var synd.
Newtown Neurotics var ett av få band som jag pallade med på Arena-scenen. Antagligen för att det var mindre folk än vid andra band. De levererade i alla fall massa bra låtar; Wake up & Live, The Mess, personliga favoriten No Respect, Agony, Life in Their Hands, Livin' With Unemployment samt avslutande Kick Out The Tories. Ett av de bästa gigen på festivalen.
Ett band kvar för dagen, och det var Cock SParrer. Jag tror att de flesta som är intresserade av att se Cock SParrer, har gjort det någon gång. För de som kanske ändå inte sett SParrer kan jag säga att de gör sitt jobb jävligt bra och man får höra alla de största hitsen plus massa fler riktigt bra låtar. De verkar ha bytt ut Sunday Stripper från extranummrena och ersatt den med Suicide Girls. Fan vad kul det var att se dem igen.
SÖNDAG:
Skitdag. Nu börjar det ta slut, samtidigt som det kan börja ta emot att dricka. En sväng till The Counting House för fotboll (för vissa) och mycket billiga drinkar (för alla) stod först på schemat. Strandsex och vitryssar fick liv i en efter ett litet tag och allt för snart var det dags för Demob som skulle spela med orginal-sättningen (trots att de spelade sitt "sista" gig för hundra år sedan). Olympia 1 igen, sen igen. Jag kom in till New Breed. Efter detta spelades Anti Police och Teenage Adolescents. Det var ett hyfsat trist gig även fast låtarna var bra och bandet var tight. Jag väntade egentligen mest på No Room For You som spelades som sista låten samtidigt som alla som ville (vilket var typ fem personer) fick komma upp på scenen och sjunga med. För övrigt var inte alla orginal-medlemmar med.
Direkt efter spelade Sensa Yuma på Olympia 2 och vi stannade några låtar. Det blev ointressant ganska snabbt.
Sedan blev det en lång paus med öl och mat för att till slut, något motvilligt, lunka iväg till Arena för att se Disruptors. Det var bristande engagemang från min sida, men jag vet att de spelade Young Offender. Sen gick vi.
Biljard och öl blev det ett tag på hotellet, innan det var dags att gå tillbaks till Winter Gardens, Empress Ballroom, för att se Slaughter and the Dogs. De hade lovat att spela hela Do It Dog Style plattan från början till slut och sagt och gjort. I alla fall vad jag märkte och kommer ihåg. Det var ett mycket bra gig i vilket fall som helst.
Sedan sågs sista bandet för Rebellion 2011 och det var The Adicts. Man hade ju kunnat tro att det skulle vara en grandios avslutning på en bra festival men ärligt talat blev jag besviken. Det var dåligt ljud i vanlig ordning, men ofta var det så att man inte hörde vilken låt de spelade innan de kom till refrängen. Några låtar som upfattades var i alla fall Tango, Easy Way Out, Numbers, Life Goes On och My Angel. Till låten Bad Girl släppte de upp alla kvinnor som ville på scen. Sedan gick jag för en sista Popeyes, i sällskap med en Serb med stukad fot, innan hemresan
nästa dag.
MÅNDAG:
Det var ångestfyllt, tröttsamt och smärtsamt att ta sig hem.
Mat och alkohol smakade som aska efter det att man smakat på festivalens sötma.
Men snart är det Oi! the Weekend för att stilla abstinensen lite grann.
//Snigel-Hans
TISDAG:
I sällskap av fru Snigel inleddes resan från södra Stockholm med stopp hos Hanna för några öl. Vid Centralen mötte vi sedan upp Kung Sol och Drottning Sol (antar jag att man kan säga) samt Koreanen. Peppa-inför-resan-öl inmundigades vidare på Arlanda Expressen och väl på flygplatsen började det kännas som om man var på väg. Dainis, Maria, Domar och Jacqueline kom att bli flygsällskap efter det att vi träffades på Arlanda.
Flygplan - alkohol - peppande.
Manchester - cigg - peppande.
Tåg mot Blackpool - alkohol - peppande.
Det var den resterande resan och vi anlände till Blackpool vid kanske nio på kvällen. I rask takt bar det av mot våra olika hotell och ungefär halvvägs dit ser vi en annan stockholmare. Artighetsfraser utbyts och vandringen fortsätter.
Efter incheckning skulle det tas vara på kvällen genom några pints på Blue Room med hela sällskapet med undantag för Kung och Drottning Sol som skulle fira jubileum. På vägen mötte vi än fler svenskar i form av Norrköpingsbor. Ett stopp gjordes på Popeyes, innan Blue Room, för en fantastisk Döner Kebab med chilisås från gudarna.
ONSDAG.:
Tidig frukost, full english, med fru Snigel, Dainis och Maria och därefter vattenbunkringspromenad med Pontus (aka Scrumpy Jack) och Tova. Eftersom att jag uppenbarligen hade problem med att sitta stilla så här tidigt in på Englandsvistelsen drog vi vidare till Corral Island för spelautomater och oljud. Stilla hungern på Popeyes och sedan blev det till att supa en del utanför Nkpg-gängets hotell med ovan nämnda samt Alma, Serben, Korre, Nicole, Reidar etc. Efter det stod biljard på vårt eget hotell på tur med andra svenskar. Hela dagen bestod egentligen av att träffa andra svenskar från både Norrköping och Malmö och Stockholm och supa med dem utanför och inne på olika hotell. Biljard spelades och småmynt gjordes det av med på arkadhallen Corral Island. Vid ett tillfälle stötte jag på en medlem i Pressure 28 som bekräftade vad vi misstänkte angående vart den alternativa spelningen skulle hållas - på Beat Club.
Kvällen avslutades på Myrtle House med bla Kimmen, Helen, Direktörn, Leigh och Soya och stora delar av de redan nämnda svenskarna.
TORSDAG:
Redan här började det bli svårt att gå ner till frukosten i tid. Vi delade hotell med Fornicators från Uppsala som skulle spela någon dag senare. Biljetter hämtades ut och vi i sällskapet skyndade oss in för att bläddra lite bland skivorna och sedan se delar av Booze & Glory som spelade på Arena-scenen. Vi kom in till Our Passion och det blev snart olidligt. Inte musiken, den var mycket bra, men det var kolsvart, varmt och trångt. Hungern var också av någon anledning extremt påtaglig så jag stannade för att se England will Never Change och sedan sprang jag till Popeyes.
Skivfynd gjordes sedan och det firades med att supa med bla Nkpg-gänget utanför deras hotell. Här någon gång började det hetsas om cidern Scrumpy Jack, såpass mycket att två personer i sällskapet så småningom fick namnen Scrumpy Jack och Scrumpy Black att lägga till på sina smeknamnslistor.
Ja. Återvända till spelstället alltså, för att se det här beryktade bandet Old Firm Casuals...
Som många vet är Old Firm Casuals ett hyfsat nytt band som bara lever på tidigare medlemmars (läs medlems) meriter. Ändå får de en "headline"-tid samt spela på den största scenen och ett på tok för stort utrymme för merch. Men skitsamma (eller inte om ni inte vill det). De fyllde Empress Ballroom ganska bra och ganska många verkade tycka om det som hördes. Jag tycker att en del grejer lät helt ok och att en låt (som jag inte har en aning om vad den heter) var riktigt jävla bra. Utöver den bra låten hörde jag också ett stulet riff från Dropkick Murphys Streetfight Karaoke samt "hiten" Let's go Casual. Det var inte så coolt, det sista i synnerhet. Även fast en låt var grym lät snart allting som slumpvald menlös Amerikansk streetpunk som spelas av människor med oförtjänt och oförskämt mycket självförtroende. Så jag gick. Fick höra av någon att Lars' "polare sedan väldigt många år", Roi Pearce, sjöng sista låten.
Innan en avslutning på Popeyes och en Döner blev det två låtar med Menace som var nästan lika dåliga i år som förra året. Jag såg Screwed up och Insane Society och båda lät illa, eller inte alls när sångaren ständigt missade mikrofonen när han försökte sjunga. Trist.
FREDAG:
Bakfull och hungrig efter stora problem med att äta frukosten, tvingades man med till stranden (och vilken ful strand det är) för att några galningar bestämt skulle bada. Det var lågvatten så även fast vi var framme vid stranden var det ändå flera hundra meter kvar till vattnet och de tappra förlorades från mitt sikte när jag stannade på en trappa för att dricka Boddingtons med de något mer rutinerade i sällskapet.
Sedan blev det band och skivköp samt stopp på Popeyes för Döner. Banden som sågs denna dag var följande:
Pink Hearse (Olympia 1), ett tjejband från Blackpool som spelar rivig och skrikig punk, samtidigt som den är melodiös och med bra gitarr och bas. De spelade en låt som hette Baseball Bat, som finns på deras Cd-Ep Five Knuckle Shuffle. Innan detta kastade sångerskan ut en mycket liten klänning i publiken som fångades upp av en enorm punk-gubbe som genast iklädde sig denna. Hon var även nere på golvet och röjde in i publiken.
Direkt efter såg ett par låtar med Middle Finger Salute (på Olympia 2) som jag år efter år tror är bra och år efter år blir besviken på när jag väl ser dem. De inledde med något tungt, hårt och långsamt intro och gick sedan helt plötsligt över till ett mer NOFX-aktigt sound. Det var så dåligt ljud så det som hördes mest var trummorna och sångaren.
Här har jag för mig att jag fastnade bland skivbackarna för jag kom in till de två sista låtarna med The Warriors på den avskyvärda scenen Arena. Dessa två var Violence in our Minds samt I Got Away. Det lät bra och det är synd att jag missade resten. Som tur är kommer de snart till Stockholm.
Resistance 77 var nästa band på tur och de hade fått flytta till den minsta scenen (Olympia 2) det här året. Det var mycket folk och mycket dåligt ljud. Personligen tyckte jag att låtvalet var dåligt i början, men det kan bero på att det var låtar jag inte lyssnat på så mycket och som då är riktigt tråkigt att höra med det dålia ljudet. Jag såg en stilig (?) karl i munkfrisyrs-mohikan. Det var skoj. Mot slutet av setet blev det roligare låtar, som favoriten Long Time Dead som det sjöngs fel på, Chelsea Girl och True Punk & Oi! så nöjd blev jag ändå.
Arena igen för att i ett skitjobbigt kolmörker kolla på Peter & the Test Tube Babies. Det var fullpackat, varmt och som redan nämnt, mörkt. Lägg till det dåliga ljudet och du får ett ställe du inte vill vara på. Men jag härdade ut ett gäng låtar och dessa var bla Run Like Hell, The Jinx, Never Made it och Up Your Bum. Fyra fantastiska låtar som bekant, och framförallt The Jinx var mäktig med sin melankoliska melodi och hela publiken som sjunger i refrängen.
Anti-Nowhere League spelade på Empress Ballroom. Det hela var ruskigt bra trots Animals märkliga rapp-inslag i We Will Survive. Kan inte säga så mycket mer än att det var grymt. Sprang dock iväg innan de var klara för att se delar av Argy Bargy. På vägen till Olympia 1 passerade jag Beki Bondage som filmades medan hon tog foton med fans.
När jag kom in till Argy Bargy spelade de Natural Born Loser och det var jävligt tungt och hårt. Vidare körde de hits som Immaterial Girl, What Are Your Fighting For och No Regrets. Även en ny låt spelades, från ett kommande album, men den minns jag som ganska intetsägande.
Tillbaks till Empress Ballroom för The Business. De brände så klart av hit efter hit, som Guinness Boys, Get Out of My House, Out In The Cold (som ju är förjävla bra), The Truth The Whole Truth and Nothing But The Truth, Real Enemy och Dead Hero. Som extranummer kördes som vanligt (vad jag minns) Suburban Rebels och Drinkin' and Drivin'.
Sist för kvällen var Infa Riot på samma scen. För att ha varit borta från scenen i cirka tjugo år hade de en ganska kaxig attityd med levererade nog de alla ville höra. Jag kan inte komma på en (bra) låt från första skivan eller singlarna de inte körde. Plus i kanten var att Lee lät som
han skulle, så det kändes helt rätt.
LÖRDAG:
Som vanligt började dagen med fet frukost och strax efter öl. Skippar den biten nu. Första bandet jag var på plats för att se var The Jons på Arena. Två av medlemmarna (Tom och Jack) är söner till Colin McFaull respektive Steve Burgess från Cock SParrer. Det var tyvärr inte så spännande. Kanske för att jag inte kunde undgå att jämföra dem med sina pappor, men ärligt talat så var det nog ett ganska tråkigt, amerikansk streetpunkinfluerat oljud. Kanske skulle vara bättre på någon lite klubb.
Efter The Jons följde Runnin' Riot som spelade på Olympia 1. Jag lyckades med konststycket
att komma för sent. Minns inte vad det berodde på, men fick i alla fall höra Lost Generation (mycket bra), en cover på Twisted Sisters We're not Gonna Take it (inte lika bra) samt avslutande Running Riot, Cock Sparrers låt.
Gimp Fist lirade lite senare på Olympia 2. De levererade ett bra gig med dåligt ljud. Deras kärlek för Sveriges scen visades med att en av medlemmarna hade en Antipati T-shirt på sig, hälsa alla svenskar välkomna och genom att de spelade Perkele's Heart Full Of Pride. I övrigt hörde jag få av mina favoritlåtar. De spelade Whatever Happened, som är mycket bra och ett gäng andra bra låtar som jag inte kan titlarna på.
Missade, i vanlig ordning, första låtarna med nästa band - Hard Skin, på Empress Ballroom. De lirade bland annat ACAC, We're The Wankers & Beer and Fags. Som extranummer spelade de First Day Angry Song där jag hade hoppats på Make My Tea istället, utan att egentligen önska bort First Day..
Samtidigt var den alternativa spelningen igång på Beat Club. Sär spelade ju alltså bla Pressure 28, Skinfull, Last Seen Laughing och London Diehards. Jag hade gärna varit där för sistnämnda bandet, men en annan gång kanske. Vad jag har hört gjorde banden bra ifrån sig och saker och ting gick lugnt till med undantag av ett mindre slagsmål som snabbt lugnades ner.
Tillbaks till Olympia 2 och Major Accident. Fy fan vad kul det är att se dem. Detta, trots det att de levererade ett ganska otight set både till PSK2 och nu på Rebellion. Men när de spelar låtar som Respecteble, Schizofrenic, Leaders of Tomorrow och Crazy så blir det bra ändå. Även Major Accident sände en extra hälsning till svenskarna i publiken och spelade därefter Brides of the Beast. De spelade inte Bad Company, vilket var synd.
Newtown Neurotics var ett av få band som jag pallade med på Arena-scenen. Antagligen för att det var mindre folk än vid andra band. De levererade i alla fall massa bra låtar; Wake up & Live, The Mess, personliga favoriten No Respect, Agony, Life in Their Hands, Livin' With Unemployment samt avslutande Kick Out The Tories. Ett av de bästa gigen på festivalen.
Ett band kvar för dagen, och det var Cock SParrer. Jag tror att de flesta som är intresserade av att se Cock SParrer, har gjort det någon gång. För de som kanske ändå inte sett SParrer kan jag säga att de gör sitt jobb jävligt bra och man får höra alla de största hitsen plus massa fler riktigt bra låtar. De verkar ha bytt ut Sunday Stripper från extranummrena och ersatt den med Suicide Girls. Fan vad kul det var att se dem igen.
SÖNDAG:
Skitdag. Nu börjar det ta slut, samtidigt som det kan börja ta emot att dricka. En sväng till The Counting House för fotboll (för vissa) och mycket billiga drinkar (för alla) stod först på schemat. Strandsex och vitryssar fick liv i en efter ett litet tag och allt för snart var det dags för Demob som skulle spela med orginal-sättningen (trots att de spelade sitt "sista" gig för hundra år sedan). Olympia 1 igen, sen igen. Jag kom in till New Breed. Efter detta spelades Anti Police och Teenage Adolescents. Det var ett hyfsat trist gig även fast låtarna var bra och bandet var tight. Jag väntade egentligen mest på No Room For You som spelades som sista låten samtidigt som alla som ville (vilket var typ fem personer) fick komma upp på scenen och sjunga med. För övrigt var inte alla orginal-medlemmar med.
Direkt efter spelade Sensa Yuma på Olympia 2 och vi stannade några låtar. Det blev ointressant ganska snabbt.
Sedan blev det en lång paus med öl och mat för att till slut, något motvilligt, lunka iväg till Arena för att se Disruptors. Det var bristande engagemang från min sida, men jag vet att de spelade Young Offender. Sen gick vi.
Biljard och öl blev det ett tag på hotellet, innan det var dags att gå tillbaks till Winter Gardens, Empress Ballroom, för att se Slaughter and the Dogs. De hade lovat att spela hela Do It Dog Style plattan från början till slut och sagt och gjort. I alla fall vad jag märkte och kommer ihåg. Det var ett mycket bra gig i vilket fall som helst.
Sedan sågs sista bandet för Rebellion 2011 och det var The Adicts. Man hade ju kunnat tro att det skulle vara en grandios avslutning på en bra festival men ärligt talat blev jag besviken. Det var dåligt ljud i vanlig ordning, men ofta var det så att man inte hörde vilken låt de spelade innan de kom till refrängen. Några låtar som upfattades var i alla fall Tango, Easy Way Out, Numbers, Life Goes On och My Angel. Till låten Bad Girl släppte de upp alla kvinnor som ville på scen. Sedan gick jag för en sista Popeyes, i sällskap med en Serb med stukad fot, innan hemresan
nästa dag.
MÅNDAG:
Det var ångestfyllt, tröttsamt och smärtsamt att ta sig hem.
Mat och alkohol smakade som aska efter det att man smakat på festivalens sötma.
Men snart är det Oi! the Weekend för att stilla abstinensen lite grann.
//Snigel-Hans
The Coiots! - Punk Boks Seks CD
(The Coiots! - Punk Boks Seks CD - Jimmy Jazz Records) Mer polskt; den här gången från Jimmy Jazz, som är Polens största - och i lite mindre utsträckning skinheadorienterade - punkbolag, med bland andra den polska gatpunkens flaggskepp The Analogs i stallet sedan många år. The Coiots! är ytterligare ett i den strida strömmen av polska punkband som jag inte tidigare har hört, men som låter ganska mycket som andra polska band. Punk Boks Seks inleds med en sampling från A Clockwork Orange (hur fräscht känns inte det?) och briserar sen i melodiös nytappad 77-punk med drag av exempelvis The Ramones, 999 och The Lurkers, även om man också kan höra gatpunkinfluenser och att Ramzes & The Hooligans' ande hovrar någonstans över bandet. Albumets elva låtar är mjukt och lagom smutsigt producerade, arrangerade med körer, trevliga små gitarrdetaljer och stöpta i ungefär samma form av duriga, enkla melodier. Hela albumet är av jämnhög kvalitet förutom Chuligan som är skivans klart sämsta låt, och utan att på något vis få mig att tappa andan kan jag konstatera att The Coiots! är en trevlig bekantskap, om än en bagatell.
tisdag 9 augusti 2011
Robb Blake / Liam O'Kane - Heavyweight Acoustic Ska Showdown CD
(Robb Blake / Liam O'Kane - Heavyweight Acoustic Ska Showdown - CD - Do the Dog Music) Det tog mig tio lyssningar och en extra koll på omslaget för att förstå att det var två herrar som duellerar mot varandra med fem låtar akustisk "ska" var, och inte ett samarbete - för det otränade örat lät det väldigt likt hela skivan igenom. Blake hörde tidigare hemma i punk/ska-bandet Whitmore, medan O'Kane också spelar i Jimmy the Squirrel och efter ett tag kan man höra att den senare är lite mer allvarsam i sitt uttryck. Heavyweight Acoustic Ska Showdown är en bitvis svårknäckt nöt till skiva att knäcka, eftersom den ställer frågan om ett musikstycke verkligen kan definieras som ska bara för att det går i baktakt? Herrarna är utrustade med varsin ackegura och inte mer. Jag försöker tänka dit blås, klaviatur och trummor, i syfte att utreda huruvida jag skulle tyckt om det här i storbandstappning. Det är mycket svårt att säga. Tycker jag om det som det är; naket och avskalat? Mycket svårt att säga. Det känns lite studentikost/collegerock och/eller som ett akustiskt typ The Coral ibland, men samtidigt tar det inte många lyssningar förrän låtarna känns som gamla kompisar. och både Robb och Liam har tvivelsutan sina poänger både som sångare och som låtskrivare. Ska man plocka favoriter kan Blake's From Spain To Endorse It och O'Kane's Just Speak To Me vara kandidater, och den senare i allmänhet pga skön röst och melankoli i snickeriet, men jag kan inte komma ifrån att den här plattan skulle vara roligare om man hade hört låtarna kompletta med blås och allt innan man hörde det här.
torsdag 4 augusti 2011
torsdag 28 juli 2011
On the Job - A Bag Full of Brew CD
(On the Job - A Bag Full of Brew CD - Contra Records) Jag var inte speciellt förtjust i On the Job's debutskiva Rock'n'Oi! och förstod aldrig riktigt hajpen. Hade däremot A Bag Full of Brew varit deras förstlingsverk skulle jag fatta! Karlskronabördiga On the Job (folk från bland andra Sinners Since Birth och Akut Skjut) har verkligen spottat upp sig på de allra flesta tänkbara sätt. Christophers sång är bättre, melodierna snitsigare, produktionen mer genomarbetad och variationen av låtarna större. Ska man referera låter det lite som en blandning av Evil Conduct och Gimp Fist. Favoriter är saxofonspetsade 1680, Constable Henry, Carlskrona Drinking Society och I'm a Skinhead. Ska man gnälla (och det ska man) så är texterna fortfarande inte mycket att hänga i granen, även om de kasnke är lite bättre än sist. Det känns som om de är lite framhastade och skulle må bra av en översyn då vissa grejer skulle kunna formuleras lite bättre utan större ansträngning. Sen tycker jag det är fånigt att påstå att "politics aren't welcome in our punkrock family" (Reclaim the Streets) när man på samma plastbit levererar verk som C.O.A.T. och Union, exempelvis. Allt är inte politik men mycket är det, och även om jag är emot pekpinnar inom scenen så tycker jag nog att punk och oi! i allmänhet skulle vara ganska uddlöst om man kategoriskt sa nej till att befatta sig med politik. Hur som helst, en riktigt trevlig trettonlåtars platta från On the Job.
Last Seen Laughing - Where We Belong CD
(Last Seen Laughing - Where We Belong CD - Randale Records) Last Seen Laughing från Aarhus, Jutland är ett av extremt få danska oi!-band, bildat av tre veteraner från konstellationer som Zero point och The Outfit (tidigare The Hoolies - JP smiskar skinn här istället för att sjunga) , och det är nog i huvudsak som de sistnämnda Last Seen Laughing låter, med ett litet, litet inslag av The Templars och ett lite större dito av Clockwork Crew. Tyvärr är Where We Belong en ganska tråkig skiva. Bandet får inte riktigt till melodierna och låtarna känns ganska enahanda och slätstrukna. Dessutom tenderar låtarna att vara för långa i kombination med att de går snäppet för långsamt, vilket ger att hela skivan känns lite för lång trots dess ganska idealiska tretton låtar. Det finns spår som sticker ut, bland annat Concert in Hell, där kompgitarren takteras annorlunda och refrängen är skrålig och medryckande, samt efterföljande No Turning Back som efter ett par lyssningar sitter som den ska. Även Taesk (en av två låtar på danska) har åtminstone ett förhållande innovativt intro och är ju då på modersmålet vilket alltid är bättre och ganska nice just på danska. Sen är det tyvärr inte så mycket mer, såvida inte plattan växer under en längre period. Kan tillägga att Last Seen laughing är ett schysst liveband, och man kan ju hoppas att de lyckas matcha det på nästa release.
onsdag 27 juli 2011
The Dräperz - Promo CD
(The Dräperz - Promo CD - DIY/The Dräperz) The Dräperz är från Västerås och spelar en ganska skränig och snabb gatupunk mittemellan Asta Kask (eller dess 90-talsefterföljare - hörs i första låten - Konstapel Steroid - framför allt) och Frenzy Four, bara några nivåer sämre. Det är enkelt och opolerat och har sina förtjänster, men fyra låtar som den här promon innehåller räcker inte riktigt för att jag ska känna att jag kan göra en rättvis bedömning av bandet. Andra låten, Baby Got a Deuce, är den som får mig att referera till Frenzy Four, då det är en bajtning så extrem att jag inte riktigt vet om det ska föreställa någon sorts cover eller egen tolkning av Örebrosönernas One Night Stand. Både versmelodierna, versackorden och första fraserna i varje versrad är i princip kapade rakt av. Låtarna är både på svenska och engelska, och texterna verkar vara av genomsnittlig kvalitet. Bilden stal jag från Blogg as Fuck då jag inte äger någon scanner eller digitalkamera att tala om för närvarande.
Pure Impact släpper gammal The Righteous-inspelning
För mer än två år sedan skrev jag om det här.Men nu är det klart att Pure Impact släpper en The Righteous-inspelning som tillkom år 2000. Plattan kommer att innehålla 13 låtar varav tre tidigare är släppta, på samlingsskivorna V/A - Brewed in Sweden (2001) och V/A - Chaos in Sweden (2009). Skivan kommer förmodligen bara släppas i en limiterad CD-upplaga på 300 ex.
tisdag 26 juli 2011
Pretzeltown
Samtidigt som Kuggnäs går av stapeln i Nyköpingstrakten kör Södertälje årlig gratisfestival. Mest bajs, men allt är inte kattskit. Band som kan vara värda att se där är exempelvis 2nd Pint, Brutal Polka, Always War, De Lyckliga Kompisarna, Opoku Made Me Do It, Svensk Punk (världens sämsta bandnamn), The Dräperz och Vervain.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
