Klubb Pogo igen

Tim Armstrong måste dö

http://dyingscene.com/news/tim-armstrong-launches-glee-like-punk-rock-musical-series-tim-timebombs-rocknroll-theater/

Finner inga ord... Tack (eller vad man ska säga) Vasastanspoeten för tipset...

Oi! - The support!

Apropå sista stycket i gigrapporten från Oi! The Weekend av Snigel-Hans, gå in här (om du har ansiktsbok) och sen när den finns, köp skivan till stöd för scenen.

Saxat från sidan:

"Efter en underbar helg i Karlskrona på Oi! The Weekend framgick det
att årets (2011) upplaga blev ett stort ekonomiskt bakslag för arrangören.

Vi (Pretty Shitty Town) vet hur det känns, vi drabbades av skadegörelse under ett av våra arrangemang. Den gången ställde hela scenen upp och samlade in pengarna. Med det i tankarna beslöt vi oss för att ge ut en support CD-skiva där alla intäkter går till arrangören. Vi vill tillbaka till Karlskorna även nästa år och därför hoppas vi att detta skall ge ett gott resultat!

På de två veckor som gått har vi samlat ihop hela 25 band till CD´n som just nu är på pressning. Nio av dessa ställer upp med helt osläppta låtar. Följande band finns med på denna skiva:

Booze & Glory, Discharger, Agent Bulldogg, Oldfashioned Ideas,
Antipati, Razorblade, Perkele, Gumbles, The Righteous, The Clichés, Volxsturm, Gatans Lag, Clockwork Crew, Last Seen Laughing, Unit Lost, The Corps, The Agitators, Vindicate This!, The Lowlifes, Sinners Since Birth, On The Job, Prins Carl, Contemptuous, Hammer And The Nails, Jenny Woo.

För att beställa denna CD-skiva och stödja Oi! The Weekend skickar du ett mail till oss via pstmerch@telia.com. Skivan kostar 140 kr + frakt.

Ni som enbart klickar att ni skall deltaga i detta utan att ni tänkt köpa skivan, gör er inte besväret. Vi kommer ta bort alla som inte beställer skivan från eventet!

Support the Scene!"

Oi! The Weekend #2, Karlskrona, 20110923-20110924

Från Stockholm tog vi bil ner till Karlskrona vid niotiden på morgonen. En lång resa som kantades av alkoholintag, halv-, till helbra musik och pisspauser. Karlskrona kändes, när vi rullade in i stan, fruktansvärt välbekant även fast jag bara besökt staden vid ett annat tillfälle (Oi! The Weekend #1). Vi hittade efter lite krångel en parkeringsplats och sedan, utan vidare problem, till hotellet som skulle bli vårat hem under de följande dagarna. Vi gjorde oss hemmastadda och jag planerade att hämta öl i bilen. Efter att ha gått vilse i regnet (vilken gata jag än tog så kom jag bara till systembolaget, bilen och hotellet var borta) och träffat vänner och bekanta kom jag så småningom tillbaks till mitt rum, kall, blöt och full. Vi inväntade sedan den tid då banden skulle börja spela och vandrade då bort till lokalen där scenen fanns.

Prins Carl inledde tvådagarsbalunset med att riva av ett gäng välkända låtar från sin skiva
New Order. Bland andra spelades Where are you going, Carnical in Greece, Fat Bastard och Criminals in Blue. Alla mycket bra låtar. Även en cover på 2nd Pint's Finger Up spelades.
Publikmässigt var det till en början riktigt klent, typ tio pers som stod och såg halvt förlamade ut, men så småningom strömmade en del till och publikskaran växte till en åtminstone acceptabel storlek. Ett riktigt bra gig blev det och det var kul att de fick möjlighet att spela även fast, för att säga som Paco, de på något vis står lite utanför scenen i övrigt. Något som jag gärna ser ändring på.


Prins Carl

Efter Prins Carl var det Volxsturm så jag tröttnade och gick. Hotellrum och typ sött vin lockade mer.

Återvände så småningom till spelstället för att kolla på Perkele. Det var lite synd för det var fruktansvärt dåligt. Tråkigt låtval och löjligt framträdande. Det var interesantare att pissa i gränder och leda runt på arga och fulla skinnskallar.

Efteråt var det dags för en av festivalens två stora höjdpunkter, Argy Bargy. Jävlar vad bra det var. Lights Over London spelades först och var ju så klart hur bra som helst. Därefter följde en hitkavalkad då Natural Born Loser, There's Gonna be a Riot, What Are You Fighting For, fantastiska Immaterial Girl, Saturdays Glory och No Regrets spelades och mer där till. Som avslut levererades ett gäng Covers, Cock SParrer's Argy Bargy och Riot Squad, The Business' Suburban Rebels samt Sham 69's If The Kids Are United.


Daryl Smith/Argy Bargy

Vi skippade Jenny Woo som spelade på Playbar och efterfesten men beslöt oss för att gå dit på förfesten nästa dag istället. Det var en historia som började med en massa snack och ett par mycket ointressanta låtar. Vad är grejen med Akustisk Oi! för övrigt? Enligt Jenny Woo var det typ folkmusik med lite arbetarklasstema kryddat med viktiga läxor som hennes far lärt henne och diverse andra visdomsord. Allt var inte helt kasst och karisma hade hon ju så klart. Ett annat plus var att hon var ganska cool och hade rejäl pipa, men jag känner inget behov av att
köpa hennes skiva för någon annan anledning än att visa lite stöd.


Jenny Woo

Vi stod över Gumbles till förmån för alkohol, musik och sällskap. Vi återvände till scenen för att se Gatans Lag som kanske hade mest publik av alla band på hela tillställningen. Trots historier jag hade hört om hur förstörda vissa bandmedlemmar hade varit dagen innan så gjorde de ett bra gig. De spelade gamla och nya (från den kommande Ep'n Boråspolisen Blues) låter. Titlar var bland annat Född Till Brat, Skalla Sparka Sluta Aldrig Slå, Hårda Tider och Hata Folk från de två tidigare fullängdarna. De nya låtarna tror jag heter något i stil med Andra Lång, Snutbil och Jag vill Dö där den sistnämnda är riktigt bra. Det avslutades med publikfavoriten Min Stad Mitt Land.

Agitators stod på tur och sur som jag var över att Bad Co. Project hade ställt in ägnade jag inte hela min uppmärksamhet åt bandet. Men det lät bra och jag kanske borde gett dem en större chans. Nästa gång kanske. Det är allt jag har att säga om dem.

Som sista band spelade Infa Riot och de var lika bra som på Rebellion tidigare i år. Alla låtar lät liksom rätt även fast de hade ändrat små detaljer här och var i vissa låtar. Jag blev helt tillfredsställd när de lirade alla låtar man kunde önska. Det var Emergency, You Ain't Seen Nothing Yet, Still Out Of Order, Riot Riot, 5 Minute Fashion, Bootboys, Power, Kids of the 80's, Each Dawn I Die, The Winner, In For A Riot och avslutande We Outnumber You Det var helt enkelt så bra som det kunde ha varit.


Infa Riot

Under andra dagen började rykten spridas om att på tok för lite människor gästade tillställningen och att arrangören gick STORA summor back. En liten insamling startades av Pike då människor började lämna spelstället och jag hoppas att det blev till någon mer hjälp än ett symboliskt stöd. En samlingsskiva är på väg att sättas ihop och intäkterna kommer, som jag har förstått det, gå till Aron & Oi! The Weekend. Det har även snackats om T-Shirts och en hjälpfond.

Som avslut vill jag bara tacka Aron och alla andra inblandade för en jävligt bra helg. Hoppas allt löser sig.

//Snigel-Hans

V/A - Turist i Tillvaron Vol 1 LP

(V/A - Turist i Tillvaron Vol 1 LP - Turist i Tillvaron) Sörling släpper samlingsskiva enligt Really Fast/Chaos in Sweden/Dimmorna Skingras-modell, men med skillnaden att den röda tråden är punk i allmänhet och inte någon subgenre i synnerhet. 16 band samsas om plastytan och bjuder på sammanlagt 19 låtar, och rent geografiskt representeras i stort sett hela Sverige. Dessutom är sju av 16 orkestrar kvinnofrontade, och det är kul att den svenska punken tycks mer jämställd än någonsin. Som om inte detta vore köpargument nog så håller låtarna på skivan en genomgående kvalitet över snittet. Vad min subjektiva åsikt om banden och deras bidrag är är ganska irrelevant, då sådana här kulturella dokument alltid är värda högsta betyg av ren princip. Det vore dock inte likt Paco att låta bli att gnälla lite när han kan, eller för den delen höja till skyarna.

Favoriterna är Slöa Knivar som faktiskt här är både slöa och melodiösa, Abjekt, som inleder med ett GBH á -92-riff och fortsätter med engagerande Svart Snö/Sunday Morning Einsteins-hardcore, Beyond Pink som är snabba och förbannade, samt gatpunkbandet Prins Carl (vars enda problem är engelskan) och den nya bekantskapen Glidslem, som Sörling hajpat innan men som jag inte har pallat ta itu med, och som låter opolerat och lika mycket 77 som 82.

Det finns inga riktiga bottennapp här (det skulle i så fall vara jobbiga power violence/black metal-bandet Dick Tracy, vars sångerska Anki låter som en CP-skadad smurf) men en del band som inte riktigt faller mig på läppen, till exempel E.A.T.E.R. som kanske aldrig borde börjat lira igen, Bäddat för Trubbel (som bäst ett skånskt Eddie & The Hot Rods, som sämst och för det mesta bara ännu ett jävla Bob Hund), och opersonliga amerikapunkpopbandet Black Feet.

Resterande band (Strindberg som Tortyr, Spotlicks, Suicide Syndicate, Epidemics, Kronofogden, Varsel och Snutjävel) gör sitt jobb, om än inte så mycket mer.

Värt varenda krona den nu kostar och en applåd är ändå den här plattan (dessutom i läcker gatefoldutformning med bra bilder och info på och om banden), och Paco väntar med spänning på uppföljarna. Volym två och tre är redan klara i teorin.

Suicide Syndicate - Bad Wolves Eat Small Pigs LP

(Suicide Syndicate - Bad Wolves Eat Small Pigs LP - Switchlight Records) Snygg och proffsigt utformad gatefold-LP av Nässjö/Malmö-baserade Suicide Syndicate som spelar någon sorts horror/döds-punk om man ska tro ryktet eller möjligtvis den rekvisita och de attribut bandet omger sig med och/eller använder sig av. Musikaliskt vet jag knappt vad sådana begrepp betyder. Musikaliskt kommer också Suicide Syndicate som en positiv överraskning efter att jag hört diverse mer eller mindre nedsättande omdömen från vänner och bekanta samt som vanligt ser till att betrakta världen genom de Pacoska fördomsglajorna. Det låter som lite Social Distortion, lite sena Anti-Nowhere League och/eller annan brittisk 80-talspunk med rätt att sticka ut... Test Tube Babies eller GBH kanske?, lite Motörhead, lite Motor City-rock, och när det är som bäst (Reject the Daylight) som gatupunkig rock'n'roll a la Strung-Ups. Av albumets elva låtar är två covers, nämligen Napalm Sticks to Kids (ursprungligen av Cortex) samt Nick Cave-örhänget Where The Wild Roses Grow där Bengtsson får sällskap framför puff(puss)-skyddet av punkgrogghaggan Texas Terri. För att slänga sig med en recensentklyscha så är det här inte min kopp te vanligtvis, men jag tycker Bad Wolves Eat Small Pigs är en schysst första bekantskap med ett band jag verkligen inte trodde att jag skulle gilla, men som jag faktiskt tycker bjuder på riktigt schysst punkstök.

Håll Käften, Vad Vill Du?! - gratis digitalt album

Kolla in på Lukinzine, genom vilken du gratis laddar ner Håll Käften, Vad Vill Du?!s album II. Arg politisk hardcorepunk med ganska dåligt bandnamn. Klicka!

The Headhunters - Zyje By Wygrac CD

(The Headhunters - Zyje By Wygrac CD - Jimmy Jazz Records) Ytterligare ett polskt streetpunkband; icke att förväxla med sin Nyköpingbördiga namne, med ett album som släpptes redan 2008. I början känns The Headhunters som ytterligare ett polackband i mängden, men allteftersom skivan rullar på repeat dyker både självklara och osökta referenser upp. The Analogs. Contra Boys. Sen Los Fastidios, och när det är som bäst - Bombardiers. Ljudbilds - och speltekniskt betraktat tillhör nog det här bandet det övre skiktet i genren. Sången är också bättre än genomsnittet. Men skivan är för jämn, om man nu kan säga så, och således är topparna inte påfallande höga. Favoritlåtarna utkristalliserar sig dock till slut, och heter Lilith, Luksus, Chlopaki Z Rycerskie och Sen I Smierc. Zyje By Wygrac innehåller tretton låtar, och är värd besväret, även om all polsk punk börjar flyta ihop till en gröt där det börjar bli svårt att finna guldnålarna i höstacken.

PSK #3 - Första flyern

Punkpoeten Gatubarn - Heroin CD-R

(Punkpoeten Gatubarn - Heroin CD-R - DIY/Punkpoeten Gatubarn) Punkpoeten Gatubarn är något så ovanligt som ett svenskt svar på Garry Johnson; Oi! the Poet, som dök upp på de första och tongivande Oi!-samlingarna som namnen Bushell satte ihop under 80-talets början. Skillnaden är främst att Gatubarn rabblar på skånska istället för på cockney-engelska (även om upphovsmannen försökte sig på det också, under namnet Mean Streets för bortåt tio år sedan). Det är coolare på svenska/skånska, och det är på det hela taget jävligt originellt. Gatupoesin spottas fram på ett Johnsonskt sätt, och avhandlar ämnen som (Guds)-tro, samhällskritik (FRA, läkemedelsindustrin etc), sub- (skinhead-) kultur, fotboll, kärlek och mat. Typ. Det enda felet är att Gatubarn ibland stakar sig en smula och att ljudet fladdrar på ett par spår, det borde ju inte vara så svårt att rätta till med tanke på den minimalistiska konstform spoken word/estradpoesi är. Hur som helst en jävligt egen grej. Man skulle gärna se Gatubarns alster mellan låtarna på nästa Chaos in Sweden eller Turist i Tillvaron. Om du är nyfiken på att veta mer om Punkpoeten Gatubarn gör du det med fördel här.

Minneskväll för Ultrahuset, Kafe 44, STHLM, 20110910

Kort rapport då... jag kom dit för Mesk (som var sena inhoppare) och Brackor. Det fick vara värt de 100 kronorna. Fyrtiofyran var het som en bastu och full av människor som fick Paco med anhang att framstå som fjuniga ugdomar.

Mesk spelade en handfull låtar, varav Jag Är Ett Problem två gånger. Bandet var i originalsättning sånär som på kompgitarristen Axel som är den andre gitarristens son och som tidigare spelade trummor i Poor Old Slugs.

Brackor var hellre än bra, och lät mig förstå att deras stora influenser då det begav sig antagligen var Mörbyligan eftersom tre covers klarades av. Öl avslutade setet och framfördes hyggligt trots kraftigt förenklat gitarrintro...





Filmer av M Korell.

Four O - Tales of the Unexpected CD

(Four O - Tales of the Unexpected CD - Do the Dog Music) Den här skivan bekymrar mig en del. För det första är den inte speciellt bra och för det andra är den schizofren. Four O funkar när de spelar collegepop med punkigt driv i närheten av Green Day, och är direkt dåliga när det låtar som radioanpassad nu-rock (Till the End). När de kör akustiskt är de i bästa fall meningslösa. Bästa låten är Clash Horns som låter som tidigare nämnda Green Day och har små, små inslag av något som med lite välvilja skulle kunna kallas för ska. Det är det annars jävligt tunnsått med... väntade mig garanterat ett svängigare gäng än det här med tanke på etikettens nisch. Precis som i fallet Jimmy the Squirrel har Four O en enkel rocksättning med bas, gitarr och trummor, och de lånar in sparsamt med instrument till pålägg. Jag fattar inte riktigt poänget med det här släppet eller med bandet överhuvudtaget. Tio låtar förargelseväckande oförarglig pop med små inslag av baktakt som klockar in på runt fyrtio minuter av vilka du inte kommer att få tillbaka en enda.

Nytt med Gatans Lag och Antipati

PST har skickat dessa på tryck; sjutummarna Boråspolisen Blues och Quattro Stagioni av Gatans Lag och Antipati, som båda ingår i serien Streetpunk Collectable Series. Skivorna pressas i 500 ex vardera.

Nostalgi på 44:an i helgen

Texten är fan inget vidare, men allt annat är så jävla bra. Riffet, rösten, soundet etc. Bland det bästa som har producerats i Sverige, även om den listan är rätt lång...

Vervain - Gammal Skate / Ny Hardcore CDs

(Vervain - Gammal Skate / Ny Hardcore CDs - Nobleway Records) Vervain börjar bli ett återkommande inslag på Punk & Oi!. Tror att det här är den tredje utgåvan av Malmöbandet jag recenserar. Jag har också åtminstone känslan av att Vervain är ett band som i mitt tycke har blivit bättre för varje släpp, i det här fallet på en fem låtars CD-EP med underfundig titel. Precis som på Stadens Ljus kör Vervain här uteslutande på svenska vilket nästan alltid är ett plus, och musiken känns mer varierad än på föregående släpp. Inte för att det någonstans gör avtramp från den visserligen ganska breda hardcorestigen, men tempot varierar låtarna emellan, och influenser blandas friskt - tycker mig skönja stråk av His Hero Is Gone-emo, post-hardcore samt vanlig hederlig old school hardcore från den amerikanska östkusten, proffsigt ihoprört till en ganska egen men samtidigt omisskänligt bekant punksoppa. De black metal-vibbar jag tydligen fick av Rigshospitalet är som bortblåsta, vilket naturligtvis är en bra sak. Jag gillar Gammal Skate / Ny Hardcores inledande Ingenting/Krossade Drömmar för öset, leadgitarren och Franckes melodiösa gapande, samt kvicka Älska Mig och Blöder och De Osynliga Barnen för sin enkelhet . Men vad har hänt med den fryntlige sångaren på tredje låten; Svart Galla? Har han käften full av flugor eller försöker han avsiktligt låta mongoloid? Det är hur som helst också det svagaste (och långsammaste) spåret. Annars är det schysst rakt igenom.