Förutom uppenbara Rebellion i Blackpool som jag inte kommer att nämna så mycket mer eftersom det faktum att jag inte heller i år kommer närvara äter upp mig inifrån. 2012, då jävlar är jag där igen!
I Sverige händer, förutom Oi! the Weekend i september följande:
Valhall Arise (Falun) arrangeras drogfritt och utan åldersgräns 27/8. Banden som släppts är Death Before Dishonour, Gatans Lag, Agent Bulldogg, Antipati, Dead Reprise, Angers Curse och finksskotska Kansalaistottelemattomuus. Biljetter på Tickster etc.
Kuggnäs (29-30/7) ståtar ibland all buskis med ett triss i ess i skepnad av London Diehards, Brassic och Bakers Dozen. Paco ska försöka komma iväg över en dag i alla fall. Dessutom spelar Sverigevännerna Glory Boys och finska The Wrongdoers.
måndag 18 juli 2011
söndag 17 juli 2011
torsdag 14 juli 2011
onsdag 13 juli 2011
The Templars, The Clichés & Last Seen laughing, GBG Oi!/Henriksberg, GBG, 20110702
Här kommer då en lite sen rapport från spelningen med Last Seen Laughing, The Templars & The Clichés på Henriksberg i Gbg. En något seg tågresa i sällskap av hustru och ett par vänner var början på vad som skulle bli en hyfsat blöt och jävligt trevlig vistelse i Göteborg.
Vid centralen i feskestaden möttes vi upp, efter mycket om och men, av ett gäng stockholmare som hade tjuvstartat och åkt iväg tidigare. Efter avklarat besök på Syster Bosse satte vi oss vid GBGs svar på helikopterplattan; någon liten triangelformad anläggningsplats(?) för båtar, ett stenkast från centralen, mittemot en park där det för övrigt spelades upp ett spektakel som så småningom med stor säkerhet ledde till någon form av gruppsex. Det badades, dracks och vinkades till turister som passerade i stora skaror sittandes i flodbåtar kallade "Grodan".
Så småningom blev några hungriga och det bar för dem av till någon restaurang. För egen del blev det förfest och till slut en resa med spårvagn till spelstället. Det var ett bra ställe att ha spelning på och merch såldes i alla hörn av banden och Randale Records.
Till själva musiken. Först på scen var Last Seen Laughing och de gjorde absolut inget intryck på mig alls. Kanske var jag för upprymd av all alkohol och ville hellre dricka mer än stå och kolla på ett gäng bröliga danskar, men ärligt talat så var det ett ganska lamt stycke framträdande, även musiken är helt ok.
The Clichés däremot, som steg på som band nr två, var intressantare. Dragit som fan är det ju, med deras Rock n Roll Street Punk, och publiken får de med sig direkt när de levererar hit på hit på hit etc. De gästades av sångaren från Clockwork Crew, men då hade jag tydligen tankarna på något helt annat. I vilket fall så vet man vad man kommer att få när Clichés går på scenen. Tight och svängig punk.
The Templars var sista band att spela. Och glädjen blev stor. Liksom Clichés levererade Templars ett tight och röjjigt set och lämnade nog få besvikna. De spelade en massa bra egna låtar, typ You Decide och Four Walls, samt ett gäng covers, typ Our World (Agent Bulldogg) och någon SParrer-låt som jag vill minnas var Watch Your Back, men på grund av den långa tiden jag har väntat med att skriva detta (flera veckor!) och all alkohol som likt en tjock dimma lagt sig över hjärnan min, så ska jag inte svära på något. Detta är också anledningen till att jag inte listar massa låtar. Templars gästades också på scen av Erik från Frenzy Four och Projekt 9. Han fick äran att sjunga Agent Bulldogg's Livsstil. Mycket bra.
Till slut blev sängvägen (filtar och lakan på ett hotellrumsgolv) rättvägen och trots tidig uppgång, värk i hela kroppen och en lång, lång och bakfull resa hem, var Lördagen i Göteborg riktigt jävla bra.
//Snigel-Hans
Vid centralen i feskestaden möttes vi upp, efter mycket om och men, av ett gäng stockholmare som hade tjuvstartat och åkt iväg tidigare. Efter avklarat besök på Syster Bosse satte vi oss vid GBGs svar på helikopterplattan; någon liten triangelformad anläggningsplats(?) för båtar, ett stenkast från centralen, mittemot en park där det för övrigt spelades upp ett spektakel som så småningom med stor säkerhet ledde till någon form av gruppsex. Det badades, dracks och vinkades till turister som passerade i stora skaror sittandes i flodbåtar kallade "Grodan".
Så småningom blev några hungriga och det bar för dem av till någon restaurang. För egen del blev det förfest och till slut en resa med spårvagn till spelstället. Det var ett bra ställe att ha spelning på och merch såldes i alla hörn av banden och Randale Records.
Till själva musiken. Först på scen var Last Seen Laughing och de gjorde absolut inget intryck på mig alls. Kanske var jag för upprymd av all alkohol och ville hellre dricka mer än stå och kolla på ett gäng bröliga danskar, men ärligt talat så var det ett ganska lamt stycke framträdande, även musiken är helt ok.
The Clichés däremot, som steg på som band nr två, var intressantare. Dragit som fan är det ju, med deras Rock n Roll Street Punk, och publiken får de med sig direkt när de levererar hit på hit på hit etc. De gästades av sångaren från Clockwork Crew, men då hade jag tydligen tankarna på något helt annat. I vilket fall så vet man vad man kommer att få när Clichés går på scenen. Tight och svängig punk.
The Templars var sista band att spela. Och glädjen blev stor. Liksom Clichés levererade Templars ett tight och röjjigt set och lämnade nog få besvikna. De spelade en massa bra egna låtar, typ You Decide och Four Walls, samt ett gäng covers, typ Our World (Agent Bulldogg) och någon SParrer-låt som jag vill minnas var Watch Your Back, men på grund av den långa tiden jag har väntat med att skriva detta (flera veckor!) och all alkohol som likt en tjock dimma lagt sig över hjärnan min, så ska jag inte svära på något. Detta är också anledningen till att jag inte listar massa låtar. Templars gästades också på scen av Erik från Frenzy Four och Projekt 9. Han fick äran att sjunga Agent Bulldogg's Livsstil. Mycket bra.
Till slut blev sängvägen (filtar och lakan på ett hotellrumsgolv) rättvägen och trots tidig uppgång, värk i hela kroppen och en lång, lång och bakfull resa hem, var Lördagen i Göteborg riktigt jävla bra.
//Snigel-Hans
Booze & Glory & The Lowlifes, Peter Punk Pokal/Snövit, STHLM, 20110709
Peter Punk Pokal gick som vanligt av stapeln på Tantolundens grusplaner, och i år var det förmodligen mer folk än någonsin tidigare närvarande i solen på Söder, ihärdigt klunkandes den för evenemanget specialblandade Peter Punk-bålen eller medhavt. Sju lag ställde upp, och nya förmågor i form av Gävle AlkoSkins och Bula Boys deltog med varierande resultat. För en gångs skull vann inte Östergyllen, utan Stockholmsbaserade Gotham City FC.
Som vanligt åtföljdes idrottandet av punkspelning på Snövit, där ett oväntat tight The Lowlifes värmde upp publiken innan polsk-engelska Booze & Glory intog scenen och rev av ett gäng hits. Paco var på läsken och nöjer sig med att konstatera att PPP 2011 som vanligt var ett mycket lyckat arrangemang.
Booze & Glory
The Lowlifes
Foton stulna av M Korell
Som vanligt åtföljdes idrottandet av punkspelning på Snövit, där ett oväntat tight The Lowlifes värmde upp publiken innan polsk-engelska Booze & Glory intog scenen och rev av ett gäng hits. Paco var på läsken och nöjer sig med att konstatera att PPP 2011 som vanligt var ett mycket lyckat arrangemang.
Booze & Glory
The Lowlifes
Foton stulna av M Korell
fredag 8 juli 2011
Doom på Grundbulten
Du måste vara medlem i Grundbulten för att få komma in. Medlem blir du genom att mejla namn och personnummer till grundbulten@gmail.com
Booze & Glory - Trouble Free CD
(Booze & Glory - Trouble Free CD - 84 Records / Step-1 Music) Drygt ett år efter debuten Always on the Wrong Side kommer uppföljaren Trouble Free, som är flera snäpp bättre! Man skulle kunna kalla de engelska polackernas (delvis med ett förflutet i Zbeer) nya alster för den perfekta sommar-oi!-plattan. Det rör sig om glad, lättskrålad party-oi! som är bättre producerad än sist och där sången i högre grad delas mellan Mark och Liam - något som jag efterfrågat ett tag, då Liam sjunger riktigt, riktigt bra. Någon låt kryddas även med banjo; ett instrument han annars trakterar i Neck. Texterna är skinhead, skinhead!, krigföring gentemot internetkrigare och scenpoliser, West Ham, stolthet, arbetarklass och fylla och melodierna är av det slag som Cock Sparrer inte skulle ha skämts över att släppa ifrån sig. Med andra ord: Du har hört det förr och du älskar det! Det som sticker ut i lyriken är skinheadgulligull som i Hooligan och framförallt My Girl, en fin kärlekslåt, samt den ganska interna Weekend in Karlskrona som såklart är extra kul för oss som var på förra årets upplaga av Oi! the Weekend. Som bonusspår utöver de tolv ordinarie spåren tillkommer fyra låtar varav två är återkommande här på Punk & Oi!; nämligen Booze & Glory's versioner av kompisbandet Horrorshow's fantastiska Alex Go! och Online Generation. Jag tror fan att det här är de bästa versionerna av de tre jag hört eftersom det åtminstone låter som om det är Liam som sjunger. Ni som har chansen att se det här bandet imorgon i Stockholm ska såklart ta den. Ni andra kan nöja er med att beställa skivan så fort som möjligt. Det är den värd!
tisdag 5 juli 2011
Grober Knüppel - ...Aber Nicht Auf Die Lockere Tour MCD
(Grober Knüppel - ...Aber Nicht Auf Die Lockere Tour MCD - Asphalt Records) Doitchrock har jag hört att det kallas - den här vederstyggliga formen av gatumetall. Banden spelar och ligger med tyska punk - och skinheadband men blandar ut punk - eller oi!-granulan med dålig hårdrock och kommer undan med det. Termen är dagsfärsk för mig och jag hade gärna klarat mig utan både benämningen och sörjan till musikalisk EHEC-diarré som strömmar ur högtalarna. Doitchrock borde inte få ha hänt. Är det Böhse Onkelz fel? Hur som helst; fyra långa låtar på digipak. Håll dig borta!
Schusterjungs - Unvergänglich - Lebenslänglich CD
(Schusterjungs - Unvergänglich - Lebenslänglich CD - Bandworm Records) Schusterjungs hörde jag första gången runt 2004 i samband med släppet av deras debutalbum Wir Sind Fertig Für Die Schlacht, och då tyckte jag att det var bra i all sin enkelhet - argt och melodiöst plus att jag var inne i nån sorts period då jag uppskattade tysk-oi! vilket jag inte direkt är nu. Schusterjungs har spunnit vidare på samma koncept i alla fall, och spelar samma effektiva treackordspunk nu som då, i spåren av band som Volxsturm, Pöbel & Gesocks och Bierpatrioten. Unvergänglich - Lebenslänglich innehåller tolv låtar varav de fyra avslutande är någon sorts samarbete med Berliner Weisse. De flesta går i tvåtakt men det finns ett och annat lite långsammare spår också. Krusidullerna uteblir, men refrängerna är feta och melodierna schlagerbenägna utan att lämna något större intryck eller avtryck hos mig. Titelspåret är bra, samt Wir Werden Aus Nie... och det kanske annars mest intressanta spåret är en stråk - och klaviaturburen version av den överlägset bästa låten från debutalbumet; Mein Engel.
lördag 2 juli 2011
Nygammalt med Agent Bulldogg
Nu har Kjell fått ut även Ett Tusen Glas på digipak med bonusspår. Livsstil kom i våras. Totalt femton bonusspår, tidigare outgivna eller utgivna på samlingar finns med, samt bandets kommentarer till låtarna, nya gamla bilder och snyggt digi. Köp naturligtvis!
Passar även på att tipsa om den fantastiskt roliga PK-bloggen Oire Szene. Man vet inte om man ska skratta eller bli arg.
fredag 1 juli 2011
Kept - Detours & Sidetracks MCD
(Kept - Detours & Sidetracks MCD - DIY/Kept) En sexlåtars mini-CD med Malmöbandet Kept, som spelar vad som när jag var ung kallades skatepunk och som hade ganska lite med vad jag kallar punk att göra. Även om man nog får säga att det låter mer slipat än på 90-talet då Bad Taste och Burning Heart höll i stallen i Sverige och influenserna hette NOFX och Pennywise. Typ. Jag tycker Kepts poppiga och synkopiga Green Day-punk är ganska tråkig, tyvärr. Efter femton lyssningar har ingenting fastnat och jag längtar efter något betydligt smutsigare. Om du saknar No Fun at All (för dom finns inte längre va?) kanske Kept är något för dig. Kolla in själv.
Peter Punk Pokal - en påminnelse
Paco borde egentligen vara I Göteborg i helgen och se The Templars, Last Seen Laughing och The Clichés spela i GBG Oi!'s regi på lördag, eller varför inte Blood for Blood igår, men har andra åtaganden och ser fram emot fylla, fotboll, sprit och ära nästa helg istället.
Damien - Kings of Rock - Queen of Roll MCD
(Damien - Kings of Rock - Queen of Roll MCD - Grammofoninstitutet) Fullständigt irrelevant hårdrock enligt 80-talsmodell men med modern produktion. Jag är osäker på hur den här skivan hamnade i Brest, men jag vet att A Poor Excuse dealar med lite alla möjliga. Fem låtar "Grooviga" Guns'n'Roses-riff, ren kvinnlig sång och allmänt välspelat, men som sagt ointressant och irrelevant. Inledande intro-riffet skulle kunna vara inledningen till en schysst gitarrdriven punkdänga men sen går det åt helvete och man kan inte bygga ett släpp - eller för den delen ett band - på ett intro, Paco säger nej!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
