Valpmynning - Nu Pyser Vi! CD

(Valpmynning - Nu Pyser Vi! CD  - Viljam Records) Smått geniala Valpmynning ifrån Västra Stockholm, med Västerorts egen Nick Culmer aka Bina i sättningen är tillbaka med ett åtta-låtars mini-album på CD. Det är sig likt sedan innan, fast bättre. Låtarna känns riktigt genomtänkta och det riffas snyggt men lågmält, och jag vill referera till The Business sent 80-tal. Det enda felet, förutom texterna som ibland kan kännas lite väl flamsiga och interna även om de bitvis också är rätt kul i sitt synbara vansinne är sången. Sångarens röst är direkt jobbig, och det kanske är en ren smaksak, men sångmelodierna känns också lite fantasilösa ibland. Annars är det stabilt jobb, hundra procent DIY och underhållande lyssning. Favoritlåten är 2 Dagar I Vildmarken, som skulle kunna vara en sån jävla punkpärla med annan text och sångare. Bra jobbat!

V/A - Turist I Tillvaron Vol 9 LP

(V/A - Turist I Tillvaron Vol 9 LP - Turist I Tillvaron) Den nionde och sista volymen av den här punksamlingssviten från Mikael Sörling - därtill också den sämsta och mest ointressanta,  vilket är synd eftersom man bör sluta på topp (och helst på ett jämnt nummer) och allt det där. Det enda som blivit bättre mot slutet är artwork och layout. På denna volym vill jag lyfta fram tre akter som jag tycker står ut, och har något som fångar mitt intresse. Det är Distraktion från Umeå, vars d-taktade anarkohardcore smakar 90-tal och Vita Huset och väcker känslor av bitterljuv nostalgi; Toxo från Stockholm som spelar lokaltypiskt hygglig melodiös och tidlös punkrock, samt avslutande The Liptones som man får förmoda är Sveriges bästa/enda (?) ska-band just nu.

Till dessa relativa favoriter lägger jag några band i okej-högen; Beat Up Betty (trots det naiva miljöpartistiska inlägget i en redan sönderbögad debatt), No Recede (Youth Crew från Kiruna; helt okej men precis lika intressant som det IOGT-NTO-styrelsemöte det konceptuellt framstår som), Sista Försöket (trots känslan av retro-maskerad), Comminor som får godkänt tack vare sångerskan, Perkulator (som liksom Distraktion kommer från Umeå och som spelar efter samma koncept, men är tråkigare och mer polerade), D-Takters (som är svårlyssnade men skriver roliga texter) samt Groteshka (Göteborgsk feminazi-anarcho som lyckas med konststycket att förmedla melodier genom knastrig ångvältscore garnerat med ångestladdade vrål).

På soptippen hamnar resterande åtta band; Nackskott (skitdålig brölig riffkäng, snälla stoppa in en socka i truten på "sångaren"), Bad Dreams Always (hur länge kan man existera som band utan att skriva en enda intressant låt?), Fuck Frankie (menlös tvåtaktspunk utan annan personlighet än den sjukt jobbiga sången), Lycka Till (Broder Daniel-pop, föga förvånande från studenthålan Umeå), Giftgas (som deras egen låttitel antyder - Kaos - Inte musik. När man längtar efter Disorder för att låta öronen vila...), Sveriges i särklass vidrigaste band som vill pula in sig själva under punkparaplyet; Shitfucks, Grid (Vit brus-metall, även de från Umeå) samt totalt intetsägande hardcorespektaklet Snake Tongue.

Införskaffa endast för de tre låtarna i recensionstextens första stycke eller för att äga hela sviten.

Muhammad Ali - Vila i Frid!

Freddie Wadling - Vila i Frid!