2011 - punk, glögg & politik

Det är första advent. 2011 är snart till ända, och därmed också ytterligare ett punkår. Spelningsmässigt fortsätter Sverige att hålla hög klass, även om publiken inte riktigt stoppade pengarna där munnen var, nämligen i Karlskrona på Oi! The weekend (där den svenska scenen dock senare på visade styrka och solidaritet genom att först framställa och sedan köpa samlingsskivan Oi! The Support).

PSK kommer att toppa sin redan legendariska 11-lineup år 2012, och frågan är hur fan dom ska lyckas med det igen år 2013? Släppmässigt har innevarande år också hållit hög nivå, det har faktiskt varit mycket bättre än förra året. Paco kommer som vanligt att lista de tio bästa släppen, men fokuset då kommer att ligga på albumsläpp, även om andra utgåvor också är värda att nämnas i sammanhanget; exempelvis sju- och tiotummare av band som Gatans Lag, London Diehards, Warrior Kids, Booze & Glory/Harrington Saints, The Clichés, Oldfashioned Ideas, T.H.U.G./Argy Bargy, The Clichés/The Templars, Antipati, Antipati/Last Rough Cause och The Gonads. För att bara nämna några.

2011 är också året då politiska motsättningar inom en annars sällan så blomstrande punk- och oi!-scen i Storbritannien kom ordentligt på tapeten igen. En del av de ”nya” (och även en del av de gamla) oi!-bandens ovilja att inrätta sig i ett visst politiskt (korrekt) led har väckt ont blod hos såväl tyska bokningsmogulen MAD som hos röster inom punk- och oi!-scenens antifascistiska vänster, med namn som Roddy Moreno (The Oppressed), Mensi (Angelic Upstarts) och Steve DIY (Streetvoice UK) i spetsen. Till detta har kommit att en del band valt sida för att inte med mer eller mindre fabulerade argument utmålas som fascistband, vilket i sin tur har fått den opolitiska och ibland för all del högertillvända sidan att härskna till över lättdikterade band som springer kommunisternas ärenden. Extra fånigt blir det när Steve DIY använder sig av gammal god guilt by association-argumentation och utmålar ett band som Infa Riot som nazister pga att Barry D’Amery spelat tillsammans med Retaliator-medlemmen Pete Roper i projektet Balefire. (”Rashataren” D’Amery är för övrigt gift med en turkisk kurd). På så vis har en konflikt som varit knappt märkbar tidigare nu slagit ut i full blom och folk förväntas välja sida. Allt det här kan man ju tycka vad man vill om, och att rasism i bästa fall är fånigt på ett buskisartat sätt och i sämsta och de flesta fall helt förkastligt kan vi väl enas om? Problemet uppstår när man kräver att politiskt obundna skinheadband som inte sysslar med rashat, men väl med fosterlandskärlek och annan förmodad ondska, som att kanske faktiskt inte bry sig eller tycka att antifascism är den viktigaste politiska frågan, ska hoppa ner från staketet och välja sida. Med sin kategoriska är-du-inte-en-del-av-lösningen-är-du-en-del-av-problemet-retorik är det lätt hänt att de tvingar gubbar och tanter med hjärtat på rätta stället, men med en liberal inställning till vilka man befattar sig med att välja en sida man inte sympatiserar med, bara för att aversionen mot den andra sidan blir större när den envisas med att trycka ner sin propagandakuk i halsen på en. Det ska för övrigt bli intressant att besöka Rebellion 2012 och se vilken effekt den här mestadels internetbaserade konflikten har fått i praktiken. Snacket går om att visa "Blood & Honour-anhängare" med Condemned 84-t-shirts var skåpet ska stå. Vi får väl se...

Jag ska inte grotta för mycket i det här. Låt oss bara hoppas att den här skiten inte kommer till Sverige, utan att vi kan fortsätta gå på spelningar och supa och ha kul och lämna politiken utanför dörren. Just i egenskap av punkare eller skinhead är du inte skyldig att ha någon politisk åsikt överhuvudtaget, i synnerhet inte om den har pådyvlats dig från någon annan. Paco sitter tryggt kvar på sitt staket, tillsammans med vita, bruna och gula vänner och önskar er en trevlig första advent!