Det var fullt av folk, många helt nya ansikten, men en del bekanta - vilket ju så klart var trevligt. Vi släpptes in, pyntade en hundring i dörren, och klev in i lokalen. Det var, för den som inte själv besökt Bulten, ett ganska stort rum med bar och scen. I baren köpte man billig öl och cider och sedan satt man vid något av de många borden och drack upp. Första bandet som klev på var, trots att de hette Infernöh, ganska bra. När de hade spelat två, tre låtar och stod det klart att allt inte lät likadant, det var inget hjärndött ultramangel och det det fanns en uppmuntrande avsaknad av metal. En bit in i giget spelades några låtar som inte alls föll mig i smaken men de gjorde en klart godkänt spelning.
Desperat körde därnäst och är, som jag förstod det, i princip Mob 47 som spelar låtar som skrevs till Mob 47 men som inte höll måttet för det namnet. Det var inte heller jättebra.
Jag är inte helt hundra på vilket band som spelade sen och jag tror att de hade en eller kanske till och med två oanonserade akter på scenen (alternativt missade jag annonseringen). Enligt listan borde det i alla fall ha varit Skogen Brinner som efter Desperat fick mig att vilja gå därifrån. Det som spelades var en sämre(!) och tråkigare(?) version av Black Sabbath och jag menar... hur är det ens möjligt?
Burning Kitchen (återigen aningen osäker) var å andra sidan lite roligare. Det var en trevlig kombo av svensk '77 och engelsk '82 skulle man kunna säga.
Burning Kitchen
Sist upp på scen var Mob 47. Då var jag inte intresserad av musik längre.
Det var ganska bra stämning tyckte jag och inget speciellt hände förutom att någon Tim Armstrong-wannabe bråkade lite med en glamrockare som hade hittat dit.
Ett par andra tankar slog mig också. Den ena var att det talas väldigt mycket om att stödja scenen och om man är intresserad av punk så är man på vissa ställen. Senast jag kollade var Mob 47 i allra högsta grad ett punkband. Och nej, jag säger inte att jag tycker att vissa borde ha varit där, men kraften i uttalanden om en scen där man stödjer varandra försvinner en aning. Men så ser det ut nu, verkar det som. Stockholms-scenen är splittrad och inkonsekvent.
För er som tycker att politik är fett löjligt och inte vill läsa om något som har med det att göra: sluta läs här.
Till slut, för att återknyta till bråket kring PPP (som också är en bidragande orsak till den splittrade scenen), ska jag ta upp en sak jag tyckte var ganska kul. I korthet handlade bråket om att en stor del av Stockholms punkscen blev kallade för nazister enligt resonemanget "har man någonting att göra med någon som någon gång haft någonting att göra med nazism, så är man nazist själv". Dessa ord gick att spåra till annhängare av den delen av scenen som rör sig i Gundbultenkretsarna som vid många olika tillfällen samtidigt talat illa om Oi!. I vilket fall som helst så blir det hela mycket lustigt när man studerar den väggen de har med utklipp och bilder där ingen annan än Nicky Crane fanns där och spännde musklerna i en bild från omslaget från skivan Strenght Thru' Oi!
Det var det hela.
//Snigel-Hans
Bild föreställande Burning Kitchen stulen från M. Korell
