On the Job - A Bag Full of Brew CD

(On the Job - A Bag Full of Brew CD - Contra Records) Jag var inte speciellt förtjust i On the Job's debutskiva Rock'n'Oi! och förstod aldrig riktigt hajpen. Hade däremot A Bag Full of Brew varit deras förstlingsverk skulle jag fatta! Karlskronabördiga On the Job (folk från bland andra Sinners Since Birth och Akut Skjut) har verkligen spottat upp sig på de allra flesta tänkbara sätt. Christophers sång är bättre, melodierna snitsigare, produktionen mer genomarbetad och variationen av låtarna större. Ska man referera låter det lite som en blandning av Evil Conduct och Gimp Fist. Favoriter är saxofonspetsade 1680, Constable Henry, Carlskrona Drinking Society och I'm a Skinhead. Ska man gnälla (och det ska man) så är texterna fortfarande inte mycket att hänga i granen, även om de kasnke är lite bättre än sist. Det känns som om de är lite framhastade och skulle må bra av en översyn då vissa grejer skulle kunna formuleras lite bättre utan större ansträngning. Sen tycker jag det är fånigt att påstå att "politics aren't welcome in our punkrock family" (Reclaim the Streets) när man på samma plastbit levererar verk som C.O.A.T. och Union, exempelvis. Allt är inte politik men mycket är det, och även om jag är emot pekpinnar inom scenen så tycker jag nog att punk och oi! i allmänhet skulle vara ganska uddlöst om man kategoriskt sa nej till att befatta sig med politik. Hur som helst, en riktigt trevlig trettonlåtars platta från On the Job.

Last Seen Laughing - Where We Belong CD

(Last Seen Laughing - Where We Belong CD - Randale Records) Last Seen Laughing från Aarhus, Jutland är ett av extremt få danska oi!-band, bildat av tre veteraner från konstellationer som Zero point och The Outfit (tidigare The Hoolies - JP smiskar skinn här istället för att sjunga) , och det är nog i huvudsak som de sistnämnda Last Seen Laughing låter, med ett litet, litet inslag av The Templars och ett lite större dito av Clockwork Crew. Tyvärr är Where We Belong en ganska tråkig skiva. Bandet får inte riktigt till melodierna och låtarna känns ganska enahanda och slätstrukna. Dessutom tenderar låtarna att vara för långa i kombination med att de går snäppet för långsamt, vilket ger att hela skivan känns lite för lång trots dess ganska idealiska tretton låtar. Det finns spår som sticker ut, bland annat Concert in Hell, där kompgitarren takteras annorlunda och refrängen är skrålig och medryckande, samt efterföljande No Turning Back som efter ett par lyssningar sitter som den ska. Även Taesk (en av två låtar på danska) har åtminstone ett förhållande innovativt intro och är ju då på modersmålet vilket alltid är bättre och ganska nice just på danska. Sen är det tyvärr inte så mycket mer, såvida inte plattan växer under en längre period. Kan tillägga att Last Seen laughing är ett schysst liveband, och man kan ju hoppas att de lyckas matcha det på nästa release.

The Dräperz - Promo CD

(The Dräperz - Promo CD - DIY/The Dräperz) The Dräperz är från Västerås och spelar en ganska skränig och snabb gatupunk mittemellan Asta Kask (eller dess 90-talsefterföljare - hörs i första låten - Konstapel Steroid - framför allt) och Frenzy Four, bara några nivåer sämre. Det är enkelt och opolerat och har sina förtjänster, men fyra låtar som den här promon innehåller räcker inte riktigt för att jag ska känna att jag kan göra en rättvis bedömning av bandet. Andra låten, Baby Got a Deuce, är den som får mig att referera till Frenzy Four, då det är en bajtning så extrem att jag inte riktigt vet om det ska föreställa någon sorts cover eller egen tolkning av Örebrosönernas One Night Stand. Både versmelodierna, versackorden och första fraserna i varje versrad är i princip kapade rakt av. Låtarna är både på svenska och engelska, och texterna verkar vara av genomsnittlig kvalitet. Bilden stal jag från Blogg as Fuck då jag inte äger någon scanner eller digitalkamera att tala om för närvarande.

Pure Impact släpper gammal The Righteous-inspelning

För mer än två år sedan skrev jag om det här.

Men nu är det klart att Pure Impact släpper en The Righteous-inspelning som tillkom år 2000. Plattan kommer att innehålla 13 låtar varav tre tidigare är släppta, på samlingsskivorna V/A - Brewed in Sweden (2001) och V/A - Chaos in Sweden (2009). Skivan kommer förmodligen bara släppas i en limiterad CD-upplaga på 300 ex.

Pretzeltown

Samtidigt som Kuggnäs går av stapeln i Nyköpingstrakten kör Södertälje årlig gratisfestival. Mest bajs, men allt är inte kattskit. Band som kan vara värda att se där är exempelvis 2nd Pint, Brutal Polka, Always War, De Lyckliga Kompisarna, Opoku Made Me Do It, Svensk Punk (världens sämsta bandnamn), The Dräperz och Vervain.

Ska'n'Ska - Gunshot Fanfare CD

(Ska'n'Ska - Gunshot Fanfare CD - Down the Road Productions) Ska'n'ska dök upp i Stockholm för ett bra gäng år sen vid det här laget och gästade och spelade på diverse crossovertillställningar för skinheads, studenter med ska-preferenser och politiska events. Live funkar dom för att dom ser roliga ut och för att musiken är ganska energisk. På skiva går det fetbort eftersom det blir övertydligt att det bara är något sorts Gogol Bordello med baktakt. Jobbig jävla etno/gypsie/latino-ska-punk-crossover med blås och som sjungs på spanska och engelska blandat. Det bästa med Ska'n'ska är när det blir lite fetare körer (typ som i FRA) och det sämsta är semi-toastandet, etnoinfluenserna och bandnamnet (fast det är tydligen obligatoriskt att ha 'ska' med i namnet när man spelar nån typ av baktaktsmusik. Spelar man oi! ska man heta typ The Boi!s eller Noi!ze. Och på ett nätforum har jag lärt mig att man måste skriva SKA med versaler). Texterna är överlag (vänster-)politiska och Ska'n'ska är ett band som står för gamla förlegade ideal baserade på filantropi, solidaritet och autonomi. Allt detta är förbaske mig fint, men jag ogillar att bli skriven på näsan. Gillar man zigenar/kletzmer/cirkus/etno-musik och ALLT som går i baktakt ska man såklart kolla upp det här. Annars kan man faktiskt hålla sig undan.

Fubbix - Utanför Systemet CD

(Fubbix - Utanför Systemet CD - Heptown Records) En nio låtars CD med ett för mig helt obekant band, nämligen Lundabaserade Fubbix, som har funnits i fem år och presenterar material skrivet under en tid vilket resulterat i en ganska varierad skiva. I pressreleasen droppas det en del influenser, och plötsligt blir det lätt att referera. GBH går igen i exempelvis Allt In och Jag Säger Upp Mig, och Toy Dolls-körer hörs både här och där. Annars är det ganska svårt att rama in Fubbix märke av punk. Den är stökig, ösig, ofta melodiös och på grov skånska, och det enda felet jag egentligen kan hitta är sången som luktar lite väl mycket Brian Johnson och texterna som jag inte alls har läst men som av det jag utan problem hör ibland känns lika buskisartade som halva bandets dammiga hårdrockarapproach. Det kanske dock inte är relevant för bandets sound (?) och hur som helst är det här en skiva som växer och som är så snabbt spelad att man lätt kör den på repeat. Stilpoäng till sångaren som går under namnet "Bagaren", just därför.

Festivaler juli - augusti

Förutom uppenbara Rebellion i Blackpool som jag inte kommer att nämna så mycket mer eftersom det faktum att jag inte heller i år kommer närvara äter upp mig inifrån. 2012, då jävlar är jag där igen!

I Sverige händer, förutom Oi! the Weekend i september följande:

Valhall Arise (Falun) arrangeras drogfritt och utan åldersgräns 27/8. Banden som släppts är Death Before Dishonour, Gatans Lag, Agent Bulldogg, Antipati, Dead Reprise, Angers Curse och finksskotska Kansalaistottelemattomuus. Biljetter på Tickster etc.

Kuggnäs (29-30/7) ståtar ibland all buskis med ett triss i ess i skepnad av London Diehards, Brassic och Bakers Dozen. Paco ska försöka komma iväg över en dag i alla fall. Dessutom spelar Sverigevännerna Glory Boys och finska The Wrongdoers.

Close Shave tillbaka?

The Warriors till Stockholm i november

The Templars, The Clichés & Last Seen laughing, GBG Oi!/Henriksberg, GBG, 20110702

Här kommer då en lite sen rapport från spelningen med Last Seen Laughing, The Templars & The Clichés på Henriksberg i Gbg. En något seg tågresa i sällskap av hustru och ett par vänner var början på vad som skulle bli en hyfsat blöt och jävligt trevlig vistelse i Göteborg.

Vid centralen i feskestaden möttes vi upp, efter mycket om och men, av ett gäng stockholmare som hade tjuvstartat och åkt iväg tidigare. Efter avklarat besök på Syster Bosse satte vi oss vid GBGs svar på helikopterplattan; någon liten triangelformad anläggningsplats(?) för båtar, ett stenkast från centralen, mittemot en park där det för övrigt spelades upp ett spektakel som så småningom med stor säkerhet ledde till någon form av gruppsex. Det badades, dracks och vinkades till turister som passerade i stora skaror sittandes i flodbåtar kallade "Grodan".
Så småningom blev några hungriga och det bar för dem av till någon restaurang. För egen del blev det förfest och till slut en resa med spårvagn till spelstället. Det var ett bra ställe att ha spelning på och merch såldes i alla hörn av banden och Randale Records.

Till själva musiken. Först på scen var Last Seen Laughing och de gjorde absolut inget intryck på mig alls. Kanske var jag för upprymd av all alkohol och ville hellre dricka mer än stå och kolla på ett gäng bröliga danskar, men ärligt talat så var det ett ganska lamt stycke framträdande, även musiken är helt ok.

The Clichés däremot, som steg på som band nr två, var intressantare. Dragit som fan är det ju, med deras Rock n Roll Street Punk, och publiken får de med sig direkt när de levererar hit på hit på hit etc. De gästades av sångaren från Clockwork Crew, men då hade jag tydligen tankarna på något helt annat. I vilket fall så vet man vad man kommer att få när Clichés går på scenen. Tight och svängig punk.

The Templars var sista band att spela. Och glädjen blev stor. Liksom Clichés levererade Templars ett tight och röjjigt set och lämnade nog få besvikna. De spelade en massa bra egna låtar, typ You Decide och Four Walls, samt ett gäng covers, typ Our World (Agent Bulldogg) och någon SParrer-låt som jag vill minnas var Watch Your Back, men på grund av den långa tiden jag har väntat med att skriva detta (flera veckor!) och all alkohol som likt en tjock dimma lagt sig över hjärnan min, så ska jag inte svära på något. Detta är också anledningen till att jag inte listar massa låtar. Templars gästades också på scen av Erik från Frenzy Four och Projekt 9. Han fick äran att sjunga Agent Bulldogg's Livsstil. Mycket bra.

Till slut blev sängvägen (filtar och lakan på ett hotellrumsgolv) rättvägen och trots tidig uppgång, värk i hela kroppen och en lång, lång och bakfull resa hem, var Lördagen i Göteborg riktigt jävla bra.

//Snigel-Hans

Booze & Glory & The Lowlifes, Peter Punk Pokal/Snövit, STHLM, 20110709

Peter Punk Pokal gick som vanligt av stapeln på Tantolundens grusplaner, och i år var det förmodligen mer folk än någonsin tidigare närvarande i solen på Söder, ihärdigt klunkandes den för evenemanget specialblandade Peter Punk-bålen eller medhavt. Sju lag ställde upp, och nya förmågor i form av Gävle AlkoSkins och Bula Boys deltog med varierande resultat. För en gångs skull vann inte Östergyllen, utan Stockholmsbaserade Gotham City FC.

Som vanligt åtföljdes idrottandet av punkspelning på Snövit, där ett oväntat tight The Lowlifes värmde upp publiken innan polsk-engelska Booze & Glory intog scenen och rev av ett gäng hits. Paco var på läsken och nöjer sig med att konstatera att PPP 2011 som vanligt var ett mycket lyckat arrangemang.


Booze & Glory


The Lowlifes

Foton stulna av M Korell

Doom på Grundbulten

Du måste vara medlem i Grundbulten för att få komma in. Medlem blir du genom att mejla namn och personnummer till grundbulten@gmail.com

Booze & Glory - Trouble Free CD

(Booze & Glory - Trouble Free CD - 84 Records / Step-1 Music) Drygt ett år efter debuten Always on the Wrong Side kommer uppföljaren Trouble Free, som är flera snäpp bättre! Man skulle kunna kalla de engelska polackernas (delvis med ett förflutet i Zbeer) nya alster för den perfekta sommar-oi!-plattan. Det rör sig om glad, lättskrålad party-oi! som är bättre producerad än sist och där sången i högre grad delas mellan Mark och Liam - något som jag efterfrågat ett tag, då Liam sjunger riktigt, riktigt bra. Någon låt kryddas även med banjo; ett instrument han annars trakterar i Neck. Texterna är skinhead, skinhead!, krigföring gentemot internetkrigare och scenpoliser, West Ham, stolthet, arbetarklass och fylla och melodierna är av det slag som Cock Sparrer inte skulle ha skämts över att släppa ifrån sig. Med andra ord: Du har hört det förr och du älskar det! Det som sticker ut i lyriken är skinheadgulligull som i Hooligan och framförallt My Girl, en fin kärlekslåt, samt den ganska interna Weekend in Karlskrona som såklart är extra kul för oss som var på förra årets upplaga av Oi! the Weekend. Som bonusspår utöver de tolv ordinarie spåren tillkommer fyra låtar varav två är återkommande här på Punk & Oi!; nämligen Booze & Glory's versioner av kompisbandet Horrorshow's fantastiska Alex Go! och Online Generation. Jag tror fan att det här är de bästa versionerna av de tre jag hört eftersom det åtminstone låter som om det är Liam som sjunger. Ni som har chansen att se det här bandet imorgon i Stockholm ska såklart ta den. Ni andra kan nöja er med att beställa skivan så fort som möjligt. Det är den värd!

Grober Knüppel - ...Aber Nicht Auf Die Lockere Tour MCD

(Grober Knüppel - ...Aber Nicht Auf Die Lockere Tour MCD - Asphalt Records) Doitchrock har jag hört att det kallas - den här vederstyggliga formen av gatumetall. Banden spelar och ligger med tyska punk - och skinheadband men blandar ut punk - eller oi!-granulan med dålig hårdrock och kommer undan med det. Termen är dagsfärsk för mig och jag hade gärna klarat mig utan både benämningen och sörjan till musikalisk EHEC-diarré som strömmar ur högtalarna. Doitchrock borde inte få ha hänt. Är det Böhse Onkelz fel? Hur som helst; fyra långa låtar på digipak. Håll dig borta!

Schusterjungs - Unvergänglich - Lebenslänglich CD

(Schusterjungs - Unvergänglich - Lebenslänglich CD - Bandworm Records) Schusterjungs hörde jag första gången runt 2004 i samband med släppet av deras debutalbum Wir Sind Fertig Für Die Schlacht, och då tyckte jag att det var bra i all sin enkelhet - argt och melodiöst plus att jag var inne i nån sorts period då jag uppskattade tysk-oi! vilket jag inte direkt är nu. Schusterjungs har spunnit vidare på samma koncept i alla fall, och spelar samma effektiva treackordspunk nu som då, i spåren av band som Volxsturm, Pöbel & Gesocks och Bierpatrioten. Unvergänglich - Lebenslänglich innehåller tolv låtar varav de fyra avslutande är någon sorts samarbete med Berliner Weisse. De flesta går i tvåtakt men det finns ett och annat lite långsammare spår också. Krusidullerna uteblir, men refrängerna är feta och melodierna schlagerbenägna utan att lämna något större intryck eller avtryck hos mig. Titelspåret är bra, samt Wir Werden Aus Nie... och det kanske annars mest intressanta spåret är en stråk - och klaviaturburen version av den överlägset bästa låten från debutalbumet; Mein Engel.

Oldfashioned Ideas åker utrikes

Hur ska det här gå? Nästan bara gråzonsband ju...

Nygammalt med Agent Bulldogg

Nu har Kjell fått ut även Ett Tusen Glas på digipak med bonusspår. Livsstil kom i våras. Totalt femton bonusspår, tidigare outgivna eller utgivna på samlingar finns med, samt bandets kommentarer till låtarna, nya gamla bilder och snyggt digi. Köp naturligtvis!

Passar även på att tipsa om den fantastiskt roliga PK-bloggen Oire Szene. Man vet inte om man ska skratta eller bli arg.

Oi! the Weekend - slutgiltig flyer och lineup

Kept - Detours & Sidetracks MCD

(Kept - Detours & Sidetracks MCD - DIY/Kept) En sexlåtars mini-CD med Malmöbandet Kept, som spelar vad som när jag var ung kallades skatepunk och som hade ganska lite med vad jag kallar punk att göra. Även om man nog får säga att det låter mer slipat än på 90-talet då Bad Taste och Burning Heart höll i stallen i Sverige och influenserna hette NOFX och Pennywise. Typ. Jag tycker Kepts poppiga och synkopiga Green Day-punk är ganska tråkig, tyvärr. Efter femton lyssningar har ingenting fastnat och jag längtar efter något betydligt smutsigare. Om du saknar No Fun at All (för dom finns inte längre va?) kanske Kept är något för dig. Kolla in själv.

Peter Punk Pokal - en påminnelse

Paco borde egentligen vara I Göteborg i helgen och se The Templars, Last Seen Laughing och The Clichés spela i GBG Oi!'s regi på lördag, eller varför inte Blood for Blood igår, men har andra åtaganden och ser fram emot fylla, fotboll, sprit och ära nästa helg istället.

Damien - Kings of Rock - Queen of Roll MCD

(Damien - Kings of Rock - Queen of Roll MCD - Grammofoninstitutet) Fullständigt irrelevant hårdrock enligt 80-talsmodell men med modern produktion. Jag är osäker på hur den här skivan hamnade i Brest, men jag vet att A Poor Excuse dealar med lite alla möjliga. Fem låtar "Grooviga" Guns'n'Roses-riff, ren kvinnlig sång och allmänt välspelat, men som sagt ointressant och irrelevant. Inledande intro-riffet skulle kunna vara inledningen till en schysst gitarrdriven punkdänga men sen går det åt helvete och man kan inte bygga ett släpp - eller för den delen ett band - på ett intro, Paco säger nej!