So long, Suckers!

Punkkarnevalen

Mmm... kul att det händer något i Stockholm. Eller nåt.



Om intresse finns, kolla in infosidan. Själv är jag fan tveksam... gnällig grötmyndig pekpinnepunk, proggtanter eller trött Carmen-core. Undantagen kanske kan vara Night Fever och Slöa Knivar, som alltid är coola.

Det enda riktiga punkbandet med namnet RAS, är dock det från Frankrike.

Vaporizer - Straight Edge Bullshit CD

(Vaporizer - Straight Edge Bullshit CD - DIY/Vaporizer) Dom är produktiva i Borås. Vaporizer är en kvartett bestående av Jossan och Totta från Körsbärsfettera, Päff från Gatans Lag, The Strung Ups och Veckans Klubba, samt Skagge; tidigare hemmahörande i könsrockorkestern Vrävarna. För hans del är det här flera kliv upp. Nog kan man spåra både Gatans Lag och Körsbärsfettera i Vaporizer, det senare inte minst tack vare Jossans sång, och de alltsomoftast slagkraftiga melodierna. Musiken är dock hårdare och bra mycket skitigare, dragandes mot tung rock'n'roll och ibland med hardcorevibbar. Dessutom är texterna på engelska vilket gör att det - åtminstone jämförsvis - känns en smula opersonligt vilket är lite synd. Bäst är helt klart sången, som river och sliter. Och vissa låtar har klar hitpotential, som Red & Black, Spring Is Here, programförklaringen och titelspåret. Totalt tio låtar hård smutspunk.

Nästa Klubb Pogo

Nytt material från Oldfashioned Ideas

Finns att tillgå på myspacesidan: http://www.myspace.com/oldfashionedideas

Sir Reg - S/T CD

(Sir Reg - S/T - CD - Anarkopunx Records) Jag har svårt för keltpunk nu för tiden; alltför många band utan den minsta koppling till den gröna ön försöker sig på att kopiera The Pogues eller ännu värre, försöker sig på detsamma med någon av kopiorna. Samtidigt är jag genuint förtjust i irländsk folkmusik, och tycker att fusionen kelt/punk är en lysande idé såvida den inte slits ut till ytterligare en trött kliché, vilket har blivit fallet idag. Inför första lyssningen på oväntade Anarkopunx-släppet Sir Reg var jag således ganska säker på att jag skulle krevera av purt förakt eller åtminstone pinsamhetskänsla, men tji fick jag! Bandets sångare Brendan Sheehy har inte bara en mycket trevlig röst (inget Shane McGowan-komplex, utan mer åt The Men They Couldn't Hang-hållet) utan är dessutom en tvättäkta irländare (i er! Dropkick Murphys/Flogging Molly/[valfritt knätofsband]). Musiken är snabb, driven keltpunk (och jävlar om jag inte tycker mig höra lite nordiska folkmusikinslag) av det slag ni förväntar er med banjo, mandolin, tinwhistle och allt annat som ingår. Närmare Flogging Molly än Dropkick Murphys, välspelat och tight så det förslår, med en poppig ådra (Tomorrow's The Day) och en låt de kunde skippa (Capt'n's Jig - där sjunger inte Brendan utan förmodligen nån av svennarna i bandet). Kul och oväntat släpp av Anarkopunx.

Vindicate This! till Oi! - The Weekend

Blir bara bättre och bättre det här...

Bättre än så här blir det inte.

Diverse

Ex Ánimo är ute med ytterligare ett nummer, innehållande gigrapporter från spelningar med Hellbastard, Raised By Drunks, Sonic Ritual, Glöm Dä!, Agrimona, Abjekt, Duvon, Fix My Head, Nitad, Tysta Mari, The Radars, Tragedy, Meanwhile, Snutjävel, Greta Kassler, Babinskis Tecken, Dead Weight, Gang Control, The Part Timers, samt en festivaldito från Punk Illgeal 2009 och Fullerstafestivalen samma år. Utöver detta intervjuer med Glöm Dä! och recensioner. Jag har ingen scanner så ni får inte tjuvkika på omslaget, men maila exanimo2008@hotmail.com för ett alldeles eget exemplar.

Oldfashioned Ideas gjorde en mycket övertygande spelning med Antipati på Olämpligt Sällskap/Alcazar i Stockholm igår. Mer om det sen. Video nedan:

Misconduct - One Step Closer CD

(Misconduct - One Step Closer CD - I Scream Records) Abou! Jag bajsar snett på det här jävla rövlappsbandet. Misconduct är en stylad kvartett med för många kromosomer och Blink 182-komplex som har lika stor relevans för punkscenen som Avril Lavigne eller Tokio Hotel. Det är så jävla dåligt, svagt, och ryggradslöst. (För er som gillar She-Bang och Good Charlotte: det är även välspelat, tight och catchy, på ett sånt där sätt som gör att det rinner av en som vatten från en gås). Jag vet inte vad jag ska säga mer... det här är bandet man vill möta i en mörk gränd, bara för att få tillfälle att ge dem så jävla mycket stryk att de aldrig mer kan fixa frisyrerna eller spela musik igen. Se det som en utmaning, Misconduct. Och alla ni andra, det här är inget ni vill ta ansvar för om så någon bredvid er råkar vidröra skiten med lyftkran, så håll er borta.

Refuse Resist - Socialized CD

(Refuse Resist - Socialized CD - I Scream Records) Boston-bandet Refuse Resist (som innehåller medlemmar från andra band som The Welch Boys och Slapshot) är en ny bekantskap för Paco - dessutom en trevlig sådan. Musiken är inte onödigt tillkrånglad och produktionen passar låtarna som handsken handen. Det rör sig om melodiös, förbannad amerikansk oi!-punk med hardcore-inslag snarare än tvärtom, och man hör spår av Blood for Blood såväl som av The Wretched Ones. Texterna är bra, och berör alltifrån dagens internetkultur och skatter till mer reflekterande om livet, universum och allting. Tolv låtar riktigt gedigen Boston-punk utan den allra minsta lilla etno/världsmusik/knätofsvibbar. Favoritspåren heter One Life och What Is Right.

Peter Punk Pokal 2010

Peter Punk Pokal 2010!

Tid: Lördag 3:e Juli. Turneringen startar kl 13:00.

Plats: Tantolunden BP (T-bana: Zinkensdamm).

Kostnad: 150kr/lag.

Anmälan: Laganmälan görs via mail till hammersfan76@hotmail.com

Spelform: 5-manna.

Matchlängd: Anpassas efter antalet anmälda lag.

Anmälda lag hittills:

1. Tjockiz
2. Leffes Ved & Porr AB
3. Roliga Firman
4. Östergyllen
5. Al-Qaida Norra Stå
6. Omöjliga Firman
7. Gotham City FC

På scen: Antipati, The Clichés

Klubb Underground

Läs om förra årets arrangemang här!

Ticking Bombs - Crash Course In Brutality CD

(Ticking Bombs - Crash Course In Brutality CD - Concrete Jungle Records) Fagerstagänget Ticking Bombs är ett utmärkt liveband, men fungerar också på skiva. Jag var skeptisk i början, kring Brewed In Sweden Vol. 3, då jag tyckte att bandet lät lite valpigt och som många andra så kallade streetpunkband på den tiden; för mycket som Rancid. Sedan dess har förstås mycket vatten runnit under broarna och Ticking Bombs medlemmar är runt 30 och de fortsätter spela driven, välarrangerad, melodiös gatpunk med hardcorevibbar. Crash Course in Brutality låter faktiskt som en fusion av Oxymoron och The Jinx (Ticking Bombs är lite mer välproducerade och polerade bara) och utgör mycket trevlig lyssning. Trots detta infinner sig känslan av att det är någonting som saknas - och då menar jag inte tempo, krämiga refränger eller tighta körer, utan snarare den där svårgripbara känslan av autencitet; att det verkligen är på allvar. Det är mycket polishat till klämkäcka slagdängor. Bästa låten är Streets Up Streets Down, och den låten som sticker ut mest är raggarrock'n'roll-stinkande I'm Down. Sammanfattningsvis: Ni som följt Ticking Bombs och gillar det ni tidigare fått kommer att älska det här. Det är samma som förr fast extra allt.

Diverse hund

Dobermann Cult lever och frodas, om nu någon tror något annat.

Och Oi! The Weekend - Karlskrona bjuder på annan het hund.

Festivalpepp

Inte långt kvar nu till sommarens första (och enda?) festival för Pacos del.

The Bristles - Reflections of the Bourgeois Society CD

(The Bristles - Reflections of the Bourgeois Society CD - Switchlight Records) The Bristles återförenades 2008 i samband med släppet av dokumenterande No Future in the Past och har sedan dess släppt en mini-CD betitlad Union Bashing State, och numera också denna fullängdare. Elva låtar som i mångt och mycket bara är en utveckling av vad bandet sysslade med på 80-talet, det vill säga ordinär riffbaserad råpunk av UK82-snitt, fast nu betydligt tightare och lite mer varierat tempo, mer välproducerat och en smula tråkigare och mindre charmigt. Dessutom fick jag uppfattningen att The Bristles då det begav sig utgjorde en lite grabbigare variant av den annars i mångt och mycket Crass-tillvända punkscenen, medan de på Reflections of the Bourgeois Society går ut hårt redan i programförklaringen, och där det politiska anslaget och ett gravlikt allvar är det som bär upp hela skivan. Det är argt som fan - tyvärr verkar ingen större energi ha lagts på texterna förutom just för att föra fram själva budskapet. Skivan har dessutom med lite udda gästartister, som Neli (Hoogans Hjältar) som sjunger delar av skivans mest udda låt Justice, och den helt onödiga Emilush som rappar några talangfattiga rader till Illegal Alien. Favoritspår är The Last Laugh (Financial Crisis), Porn Drugs Arms (Genocide) (förutom fånigt intro - ska man ha såna talintron ska det vara på modersmålet om man inte är har något sorts absolut lingvistiskt gehör) och Illegal Alien för den kvinnliga gästsången. The Bristles anno 2010 kanske inte är det allra mest intressanta för tillfället, men det betyder absolut inte att de inte har något existensberättigande. Kommer garanterat gå och titta om de gästar Brest.

Topper - Punk Don't Death... Just Get Through It CD

(Topper - Punk Don't Death... Just Get Through It CD - Supernova Records) Jag minns första gången jag hörde Topper. Jag satt och monterade kretskort på mitt första riktiga jobb och radion som skvalade dagarna i ända började låta punk när Once a Punk Always a Punk spelades. Redan då minns jag att jag undrade över vad det var för jävla band som jag inte hört talas om innan, varför den typen av ganska omodern punk helt plötsligt spelades på radio, och varför sångaren lät så gnällig och inte kunde sjunga på engelska. När Punk Don't Death... ramlar ner i brevlådan sisådär tio år senare kvarstår ungefär samma frågor, trots att jag vid det här laget sett bandet live ett par gånger och vet vilka typer det är. Den här plattan är inte utan hits. Första singeln från skivan, Suburbs, har en riktigt svängig refräng och åtminstone en till synes vettig och aktuell text (skulle gärna se att texterna var inkluderade i bookleten, så eventuella missförstånd kunde undvikas eller vissa begrepp redas ut, men tyvärr...). Även Do You Love Your Country är riktigt trevlig lyssning, och Stiff Little Fingers-doftande Debbie, som dock känns lite Lars Frederiksen-gubbig. Tio låtar välskriven punk med 77-känsla, svag sång med Jake Burns-komplex och halvdana texter sammanfattningsvis - och så en helt meningslös dub(?)-version av den gamla singeln som spelades på elektronikfabriken i Brest där omkring 2000.

Skivan släpps 26 maj.

Antipati - nya alster på myspace

Från kommande fullängdare. Kika in på http://www.myspace.com/antipati

Dobermann Cult - Cursed To Be... CD

(Dobermann Cult - Cursed To Be... CD - Mass Productions) Fyra kliv uppåt för Stockholmsbaserade Dobermann Cult (med medlemmar från band som Saboteur, Abjekt, Antipati, The Contract, The Radars, The Dontcares, och The Hipshots m fl), som släpper sitt andra album på franska Mass Production. Visst, det är fortfarande New Yorkig hardcore det handlar om, men den här gången är det argare, gladare, hårdare, roligare och betydligt mer välproducerat än på förstlingsverket When The Shit Hits The Fans. Texterna är enkla, som hardcoretexter bör vara, men både vettiga och roliga. I synnerhet Lovesong är befriande prestigelös och visar på duktig självinsikt hos författaren tillika sångaren Martin. Favoritlåtarna är inledande och avslutande Cursed To Be... och Candle On My Grave, som i kanske ännu högre grad än materialet i övrigt visar på en välkommen melodiös ådra. Det är totalt 17 stänkare på den här plattan, och den måste givetvis införskaffas av alla med intresse för (svensk) hardcore.

Lautstürmer - Depopulator CD

(Lautstürmer - Depopulator CD - Unrest Records) Inte riktigt min kopp te det här, även om det bitvis är ganska skönt mangel i uppskruvat tempo. Den bitvisa gitarronanin, och stundtals också sången stretar för mycket åt renodlad metal. Annars är det riffig, thrashig, manglande kängpunk någonstans ganska nära medlemmarna Adam och Christs förra/andra band Driller Killer det handlar om. En låt på blandband funkar bra också i Brest, men som album blir det alltför jävla mastigt. För den som pallar kan Lautstürmer med fördel besökas på internet: http://www.myspace.com/lautstrmer.

Kommer snart...

Det blir snart lite nya poster, recensioner på ett par plattor och andra dumheter. Misströsta icke. Tills vidare:

Last Seen Laughing är bokade til Oi! The Weekend i Karlskrona, bytte ut flyern nedan.

Cockney Rejects lirar i Köpenhamn 3/11.

Kuggnäsfestivalen ståtar med trevliga band som Super Yob, The Vibrators, Glory Boys och Kategorie C i år. Även om Super Yob gästade Sverige så sent som för knappt ett år sedan, The Vibrators stod på Strands scen i början av året och Glory Boys är bokade till ovan nämnda Oi! The Weekend, kan det vara värt att göra ett över-dagen-besök, trots köns/vikingarockpöbeln.

Dobermann Cults nya och kanske sista platta Cursed to Be... kom ut nu i dagarna på gamla Bleach Boys-medlemmens BB Skin aka Vincents etikett Mass Productions. Antipatis nya album Frågor Som Rör Det Allmänna är precis färdigmastrad och kommer att släppas av Kjell Hell (CD) och Randale Records/Bords de Seine Records (LP).

Och så lite ytterligare danskt, action rock'n'oi signerat The Guvnors: