Ballar av Stål

Det omtalade humorprogrammet Ballar av Stål; en rakt av-rippad idé som mest påminner om en blandning av Jackass och Dolda Kameran, presenterar härnedan en totalt uppgjord ridtur på ingen mindre än Uppsala-profilen Peter Punk med protogén Danne som back-up.

Om skinheads i NT

http://www.nt.se/ungnt/artikel.aspx?articleid=5002761

http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5002739

Två unga skinnskallar med hyfsad (men inte sten-) koll, talar för sig själva på UngNT.

Super Yob äntligen till Sverige!

Japp, så var det officiellt! Sveriges bästa tysk meddelar att Super Yob spelar i Göteborg på självaste nationaldagen, supportade av The Clichés och Gatans Lag!

Sommarn kommer?

Kassen med öl står ju där i kylen och väntar på att få komma ut och förtäras i närmsta park! Men ute är det typ 8 minus och det var fem minuters snöstorm utanför mitt fönster igår. Mörkret börjar vika hädan, men fortfarande ser jag varken punks eller skins spontant dankslåendes på gatan. Det är då man längtar efter sånt här. Jag säger bara: Subhumans, Anti-Nowhere League, Chron Gen, Major Accident, Newtown Neurotics, Peter & The Test Tube Babies, The Crack, English Dogs, The Lurkers, The Adicts, Argy Bargy, Section 5, The Restarts, Channel 3, Abrasive Wheels, The Templars, Bad Co. Project, Sensa Yuma, Stomper 98, Resistance 77, A-Heads, The Duel, MDM, Fire Exit, Demob, Instant Agony... och så massa mer. Allt inramat av en ständigt pågående skivkommers och flödande malibu/ananas/kokos-grogg och tappvis med bitter... finns inget bättre. Och eftersom tiden rasar på i 190, helt skitandes i att gamla francoser åldras och slits ned, är vi där ganska snart, bland chips och gravy.

The Warriors - Unite the Scene CD

(The Warriors - Unite the Scene CD - Streetheart Records) The Warriors var ett av mina favoritband på 90-talet. Ur askan efter The Last Resort reste sig detta band redan 1981. Den första sättningen av bandet frontades av The Last Resorts andra vokalist; Roi Pearce, och medverkade bland annat på Oi! Oi! That's Yer Lot och United Skins. Efter ett erbjudande om en återkomstspelning 1995 med The Last Resort kom så Graham Saxby, bandets originalsångare, med i det som kom att bli 90-talets The Warriors. De släppte tre album samt ett par mindre släpp, och karaktäriserades av Arthur "Bilko" Kitcheners låtskrivande, och en engelskhet utöver det ordinära. (Kitchener hade gjort samma sak i projektet The Cho-zen och har efter The Warriors fortsatt att ensam med sin gitarr spela ungefär samma sorts sånger. Han är dessutom, för den som nu missat det, varit ett stort namn i den engelska ska-scenen med banden Originals och Originators). Hur som helst var jag mycket förtjust i 90-tals-Warriors (förutom typ halva Noizy Bollox) och hade således höga förväntningar på Unite the Scene, trots att jag blev gruvligt besviken på den här sättningens (som bara har kvar Saxby, samt ett gäng okändingar i sättningen) spelning i Camber Sands 2007, som var katastrofal. Det, plus det faktum att mannen bakom de flesta och de bästa av The Warriors' låtar numera alltså inte ingår i bandet.

Jag skulle inte ha haft det. Det här är nämligen högst ordinärt. Trots texter som om inte annat skvallrar om ett visst rättspatos, är det för enkelt, och ett band som The Warriors kommer inte undan med det. Okej att Code 1 kan gapa politiska inkorrektheter till grott-oi! utan det minsta finess och ändå komma undan med det, men med The Warriors förväntar man sig feta refränger, smarta melodier och vemodig leadgitarr och inte dop-dap-oi! och en sångmelodi som löper unisont med gitarrkompet. Som bonus har bandet gjort en remake på The Last Resorts gamla örhänge Working Class Kids (varför? det var en av de få låtar där Roi Pearce gröt-och-mjölk-röst lät bättre än Saxby's sång), en cover av Cock Sparrer's dito Watch Your Back (behöver väl inte ens kommenteras...) och ytterligare en omarbetad låt, nämligen 8 Pounds a Week, som de snofsar till men som ändå är sämre än originalet. Hoppas att The Warriors live är en roligare historia, nu när de haft ett par, tre år på sig att repa. Endast Arthurs låtmaterial kan ge 2009-versionen av The Warriors existensberättigande.

The Glory - We Are What We Are CD

(The Glory - We Are What We Are CD - 84 Records (Distr/WW - Step-1 Music)) Kulturgärning! The Glory bildades 1986 av Timo från Clockwork Soldiers, och gick från början under namnet England's Glory, men kortade ner namnet i samband med släppet av splitskivan Skins & Punks Vol 3, på Oi! Records 1987. Måhända var det skivbolagsdirektören Roddy Moreno, och inte bandet, som kortade ner namnet. Debut-LP:n, här återutgivet på CD, släpptes 1988 på Link Records, och är mycket bra! Lite oi! och lite UK82 med sköna 80-talstrummor, och en hel del bra låtidéer. Det enda man skulle kunna klaga på är väl sången som är rejält falsk inledningsvis, annars är det här ett stycke svinfin punkhistoria som gått alldeles för många förbi. Jag tror att Step-1 har återutgivit den här skivan tidigare, som en del i 2 LP's on 1 CD-serien, tillsammans med Guttersnipe Army Never Die LP (vet inte om det finns någon annan connection mellan banden, mer än att båda albumdebuterade på Link i slutet av 80-talet, och att båda banden kom ifrån Liecester). Det fina med just den här CD-utgåvan är dock att 84 Records, förutom trevliga We Are What We Are, också har tryckt in The Glory's bidrag till Skins & Punks-spliten (där de delade yta med holländska The Magnificent) samt bandets demos, som delvis dök upp på samlingarna Oi! Glorious Oi! och Oi! That's What I Call Music (båda släppta på Link, 1987 respektive 1988). Det betyder att den här snygga utgåvan innehåller inte mindre än 24 låtar med det här underskattade bandet. Det finns även en historisk poäng med att lyssna på det här (utöver den fantastiska musiken) och det är som bekant att gitarristen Mark Magee senare kom att spela med både Condemned 84 och Atlanta-bandet Anti-Heros. Gör er alltså själva en tjänst och införskaffa den här skivan asap.

Code 1 - Telling It Like It Is CD

(Code 1 - Telling It Like It Is CD - 84 Records (Distr/WW - Step-1 Music)) Onyanserad oi! av ett slag som många kanske skulle påstå är den enda riktiga. Code 1 ifrån södra London don't mince words. Med en sättning bestående av både punkare och skinheads och damer och herrar (någonstans i den gyllene medelåldern) levererar de hård, kompromisslös tegelstenspunk utan onödiga finesser. De är jävligt missnöjda med dagens England, likt andra tongivande gatupunkband av samma typ. De hatar liberala Labour-politiker som har förstört deras land (som de dock älskar förbehållslöst), sparkar in öppna dörrar när de återanvänder det gamla temat pedofili och våldtäktsmän (inte slänga sten i glashuset, Paco!), slänger skit på kapitalism, EU, terrorbombare, hiphop- och gangsterkultur, Big Brother-samhället... ja, ni hajar. Allt som är dåligt. Och naturligtvis är Code 1 såklart ett briljant band! Till detta kommer ett par klassiska stolthetslåtar; Skinhead, Code 1, Punk Hall Ruck, och Oi! Invasion, samt en originaltrogen cover av The 4-Skins' Evil. Lämnar den här plattan då något att önska? Förutom att musiken och texternas innehåll är brutala och bra är nämligen omslaget både snyggt och bookleten informativ. Skulle kanske då vara några smartare riff eller små formmässiga textändringar; ibland är det väl infantilt. Kul i alla fall att det kommer nya, bra band från England, även om medlemmarna var med redan då det, så att säga, begav sig.

Festivalpepp

Även tyska The Porters och Växjö-bördiga Fifteen Pints lirar på Rassle.

CDCP & Scoundrels på Olämpligt Sällskap/Snövit, STHLM, 20090307

Klubb Olämpligt Sällskaps premiärkväll måste onekligen ha varit lyckad, rent publikmässigt, eftersom Snövits källare var packad med packade skinheads, punkare, hattar och mössor. Sofieron som husets starkölstappar ymnigt flödar av är inget för franska finsmakare, men flaskölen gick ner, även om den var lite dyr. Efter förra helgens traumatiska ölprisupplevelser på Black Horn i Norrköping kan man dessutom gå med på det mesta. Non Serviam spelade bra punk som vanligt, och var den största behållningen med kvällen rent musikaliskt. Även om levande musik kanske är roligare är det svårt att matcha The Ruts och Camera Silens, hur döda de än må vara. Scoundrels var första band att göra ett försök. De misslyckades. Precis när man kunde konstatera att Rancid-punken höll på att självdö, dök det här Eskilstuna/Stockholms-gänget upp för att näsvist deklarera hur fel man hade. Hattarna och mössorna var i alla fall glada, och trots att Snövits ljud var sämre än sist (tror sist var när Tysta Mari hade sitt releaseparty) kunde man höra att Scoundrels åtminstone rent tekniskt behärskar sina instrument, trots två månaders ryktesvist repuppehåll.

CDCP spelar någon hardcore- eller kängpunksvariant som jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som är nog så snabb och våldsam. I sättningen ingår bland annat Gabbe från Gabo's Drunken Logic och Henkas aka Gakk och trumslagaren från Royal Stakeout. Bäst var det i de lugnare numren, där gitarren hann tugga och man kunde skönja melodier. Sitt rykte som röjigt liveband levde de i alla fall upp till.

När och var det olämpliga sällskapet dyker upp nästa gång har jag ingen koll på, men jag kommer med största sannolikhet närvara.

Poor Old Slugs, Vindicate This! och The Radars

Skönt att det händer grejer inom scenen, och att det är bra grejer som händer! Tre årsfärska demos har hittat till Brest i CDR-form, och Paco är såklart inte sen att droppa några rader om de här tre trevliga banden. Gossarna på bilden är Radar (Antipati / The Radars) och Bucka-Hans (Poor Old Slugs).

(Poor Old Slugs - Demo 09 - DIY) Poor Old Slugs är det yngsta av de här tre konstellationerna. Som jag säkert sagt minst två gånger tidigare stammar de från Roslagen. De spelar någon typ av gatupunk med både svenska och engelska texter. Det är tight som fan, och sången är arg och hård samtidigt som bandet är melodiöst. Första låten på demon; Bless Us, som innehåller Family Guy-samplingar är en Unit Lost-doftande historia, och är tillsammans med Gud Är en Apa och As Long utgåvans bästa spår. Fem av låtarna finns att lyssna på på http://www.myspace.com/pooroldslugs och annars är det bara att invänta kommande album som det ryktas att Anarkopunx Records ska släppa.

(Vindicate This! - Demo/Promo 09 - DIY) I Malmögänget Vindicate This! är medlemmarna lite mer slitna och luttrade, och kommer från eminenta konstellationer som Sönderfall, Frontlash, Contemptuous, Sleepless Nights, Abjekt, The Mockingbirds och The Sluggers. I början gick gänget under arbetsnamnet White Boys (typ: -Vad ska bandet heta? Vad har vi egentligen gemensamt? - Tja, vi är vita allihopa...) men efter lite mer sugande på den karamellen bytte de namn till mer allmänt gångbara Vindicate This! Bandet har redan blivit lite av en hajp bland skinheads i Sverige, och spås en alldeles lysande framtid. Demon innehåller fem låtar av vilka jag bara vet namnet på de två som dessutom ligger på deras Myspace-sida http://www.myspace.com/vindicatethis. De två bästa alstren från det här Templars-doftande verket är Rich Bitch och första låten.

(The Radars - Promo 09 - DIY) The Radars är förutom Antipati-Radar ett gäng skäggiga musiker från band som The Pints, Saboteur, Sleepless Nights, Dobermann Cult och Mörk Gryning, för att nämna några, och de spelar en poppig punk med inslag av baktakt. På http://www.myspace.com/theradars08 kan hela demon avnjutas, så här är det kanske bäst att jag låter varje enskild lyssnare avgöra vad det går för.

Joe Coffee - When the Fabric Don't Fit the Frame CD

(Joe Coffee - When the Fabric Don't Fit the Frame CD - I Scream Records) Trots ganska många genomlyssningar är det svårt att formulera ett omdöme om den här skivan. Man pendlar mellan att tycka om den och att inte gilla den överhuvudtaget eller mellan att tycka att den känns som mycket mer än återvunna riff och idéer och att tycka att den inte rör en i ryggen. Första gången jag hörde Joe Coffee; som är Paul Bearer's (Sheer Terror) band, var på samlingen Streetpunk Worldwide, som kom omkring 2003-2004 och var ett samarbete mellan bolagen Bandworm, Street Anthem och Rebellion Records. Då tyckte jag bandets bidrag var ett av samlingens vassaste, men det kan ju ha berott på att Joe Coffee stack ut betydligt mer i det sammanhanget. Musiken är muskelrockig punk med en del smarta gitarrdetaljer, känslofull sång och personliga texter; tuggarpop lär någon ha kallat bandets musik, och det kanske är en benämning så god som någon. Hardcorearvet lyser igenom här och där. Second String To Your Second Best och saxofonpimpade Baby's Coming Home Today är favvospåren.

Diverse

Symond, mannen bakom festivalen Concrete Jungle (som gick av stapeln i Camber Sands 2006), och kanske mer bekant som ett av Gavin Watsons fotoobjekt, annonserar att han fått tillgång till en av scenerna på en stor välgörenhetsfestival i England; en Concrete Jungle-scen helt enkelt. Ändamålet för välgörenheten är uppfödning och återanpassning av vilda djur, exempelvis lejon och gorillor. Mycket behjärtansvärt! En lång rad engelska punkband är bokade, exempelvis Conflict, The Damned och The Undertones. Kolla upp http://www.redlistlive.com. Han vill gärna ha svenska band, så om intresse finns, hör av er till Symond på www.myspace.com/jacktheladpromotions.

Conflict spelar även i Sverige den 12-13 juni, närmare bestämt i Munkedal, på Punk Illegal. Andra intressanta band på festivalen är Subhumans och franska La Fraction. I övrigt är det Carmen-hardcore (Wolfbrigade), så kallade "rockfarsor" (Moderat Likvidation och Mob 47), deppkrust (Shades of Grey), och annat smått och gott.

Bloggen kommer snart att uppdateras med lite recensioner och skit. Ikväll ska ni gå på Snövit.

Evil Conduct, Antipati & Sniffing Glue på PST/Black Horn, NKPG, 20080228

Igår spelade Holländarna i Evil Conduct för andra gången på svensk mark, supportade av Antipati och Sniffing Glue. Tillställningen var mycket lyckad, trots svindyr öl och en och annan nitisk säkerhetsfigur som strök omkring och såg ut som vilken skinnskalle från Örebro som helst. Finns inte så mycket att säga här - Pretty Shitty Town levererade ytterligare ett arrangemang av toppklass, banden var på bra humör och alla verkade nöjda och glada. Evil Conduct var snortajta (iofs inte så svårt om man spelar den typen av lättlyssnad treackords-oi! i midtempo) och brände av hit efter hit från samtliga tre album. Det enda som saknades var äl kanske A Way of Life, men den kan jag förstå att de tröttnat på att lira. Hoppas nästa PST-evenemang, vad det än blir, blir lika lyckat som det här!