(V/A - Turist I Tillvaron Vol 7 LP - Turist I Tillvaron) Efter ett litet uppehåll bygger Sörling vidare på sin svit samlingar som hittills, och även nu, bjuder på ett brett spektra punk från mer eller mindre hela landet. Slående med den här volymen är att hälften av de medverkande orkestrarna är kvinnofrontade samt att Göteborg känns dominerande kvantitetsmässigt.
Örebro-bandet
Nervgift inleder sjuan med hardcore/käng med skönt häng mittemellan
Svart Parad och
Oral ungefär, samt en meningdlös
Mob 47-tolkning. Göteborgarna
Solanas Cunts följer upp med nån sorts garagig riot grrl-core där en skrikigare tjej sjunger växelsång med nån sorts kvinnlig Glenn Danzig. Helt ok trots undermålig produktion.
Ein Zwei Die (även dom från framstjärten) överraskar genom att tilltala. Jag vet inte vad det är, men trots att det är mekigt, skumt och lite svårplacerat gillar jag den effektiva växelsången i refrängen, samt gitarrarbetet.
Klartgrabbenskahaenepamedsilvertejp&uffe är ett bandnamn man gärna kan kasta i tokrolighetspapperskorgen. Musiken är en avig blandning av trall och hardcore som osökt får mig att tänka på
Charles Hårfager. Även
Lyckliga Idioter ter sig lite märkliga. Melodiös fyrtaktspunk med ren sång och inte helt välskriven text om hur det är att vara skilsmässobarn. Bandmedlemmarnas ålder är svårbedömd men inte oviktig. Skulle de vara väldigt unga skulle jag tycka det här var riktigt bra. Är dom över tjugo inte. Avslutande fyra band; Avestas
Miss Behave & The Caretakers spelar välgjord men intetsägande punkrock.
Åtgärdsprogrammet från Göteborg inger känslan av att försöka fånga det traditionella lokala punksoundet och lyckas hyfsat, medan Contorture från samma stad spelar någon sorts olyssningsbar metall. Sist ut; norrlänningarna
The Bombettes, spelar menlös men skicklig punkrock.
Sida två inleds med
Kafferep som kanske är TIT7's coolaste/yngsta band med stökig demoproduktion, emohat och ett sound som för tankarna till
Pöblers United. De följs upp av Stockholmsbandet
Mary's Kids som spelar punk med kompetens, driv, drag av hårdrock och en oförmåga att engagera det allra minsta.
Könsförrädare från Malmö fattar jag inte vad de gör på den här skivan eftersom man inte ens med den bästa vilja i världen skulle kunna kalla det för punk. Pretentiös text, syntetisk ljudbild och inslag av grunge och riot grrl-pop.
Korsfäst - också dom från Malmö - tvättar bort känslan av att inte fatta nånting med sin tajta käng/crust därden grova grötskånska sången (men inte så mycket annat) för tankarna till
Puke.
Körsbärsfettera är tillbaka efter en lång föräldraledighet, delvis med ny sättning, och det här är det första jag hör av bandet sedan
Alla Ska Ha Linne. Det är sådär. De kör fortfarande enkla och självklara melodier enligt nån C-F-G-princip, men jag tycker känslan av progg är för stor och upplever sången som gnälligare och nasalare än sist det begav sig.
City Saints, med gamla
Perkele-trummisen Mange i sättningen vill tangera tidiga
Skrewdriver and the likes, men sången och uttalet luktar bajsnödighet och boogiewoogie-punken känns lite för ren.
The Headlines från Malmö har haft stora ambitioner i ett decennium minst, men ambitionen verkar mest ha frambringat något som låter som ett rent
Brainpool korsbefruktat med säg,
Frontkick. Det är ok, men ganska intetsägande. Avslutande
M40 och
Ursut spelar metall.
Jag hade inga förväntningar alls på den här volymen, då många av banden tidigare var mig helt obekanta. Till viss del infriades mina icke-förväntningar, men jag tycker jag har fått ett par nya band att hålla ögonen på, och det gissar jag åtminstone är en liten del av poängen med den här - ursäkta klyschan - kulturgärningen.
(KKPA - ... Och Ut Kröp Svinen MCD - Stryprunk Records) KKPA (Kasta Kånkelbär På Astrid) var ett marginellt trallpunkband som på 90-talet återfanns på en mindre mängd samlings-CD:s- och kassetter av högst skiftande kvalitet. Dom är nu tillbaka med ett åtta låtars minialbum som klockar in på under 20 minuter. Vad beträffar eventuella medlemsbyten har jag ingen vidare koll, men soundet är i grunden sig likt, även om det känns mer välproddat nu, och deras tralliga punk känns lite sorgsnare och har inslag av dubbelkaggar som ger skivan ett drag av metall. Där vissa låtar har hyggliga melodier och trampar på i bra tempo stör jag mig emellertid på sången som är ganska ful. Inget texthäfte medföljer tyvärr, men texterna ger intryck av att vara medelmåttiga och fokuserar tematiskt på hat mot alliansen och Sverigedemokraterna, något som går igen i layouten. När skivan gått några gånger har inget riktigt fastnat, men under själva lyssnand Spillror och Solidaritet. En platta att ha och mista, kanske hellre det senare.
