Oldfashioned Ideas - Fight Back! 7"

(Oldfashioned Ideas - Fight Back! 7" - Hommage de Poul Records / Switchlight Records / Norrlandsshit Records) Sjutummare som släpps ungefär samtidigt som Oldfashioned Ideas' fullängdsdebut We're In This Shit Together kommer ut som högst limiterad LP på Switchlight. Gillade du albumet (vilket jag gjorde, här kan du läsa recensionen) kommer du att tycka mycket om den här EP:n vars låtar alla skulle ha kunnat platsa på fullängdaren och vice versa. Det rör sig sålunda om enkel, melodistark oi! utan krusiduller och med rå sång - mer amerikanskt än brittiskt, men oroa er inte - det är inte tal om någon flåshurtig "streetpunk". Niclas, Per och Gustaf rör sig snarare kring band som The Outsiders och Bonecrusher, det senare i synnerhet i de slöare låtarna. På Fight Back! heter den långsammaste Home Ain't Home och är ett utmärkt stycke melankolisk oi! med smak av Orange County. Det är den bästa låten, men jag tycker om sjuans alla fyra spår. Texterna är bra och eftertänksamma och skulle förmodligen vara helt fantastiska på svenska, och där har vi det enda felet jag hittar med Oldfashioned Ideas - att de sjunger på engelska. Och det gör de bättre än de flesta, så det är inget stort fel. Köp såklart!

Crucial Change - 33 CD

(Crucial Change - 33 CD - Dim Records) Crucial Change kommer ifrån Seattle och spelar tung och ganska melodiös midtempo-Oi! som låter ungefär som Brutal Attack kring 1986. Musiken är enkel och lättlyssnad och hela skivan känns hemtrevlig på något sätt. 33 innehåller tretton låtar, men på den här utgåvan är hela Crucial Change's debutalbum från 2007; American Made, inkluderat som nio bonuslåtar som låter mindre Brutal Attack och mer klassisk amerikansk oi! med lite känsla av Atlanta/sent 80-tal/tidigt 90-tal. Texterna är klassiskt skinheadsiga; arbetarklass, kängor, hängslen, skinhead skinhead!, patriotism och gatudarwinism. De är i regel helt ok, även om jag verkligen inte hajar varför superamerikanerna blandar in fornnordisk mytologi (Tree of Life och Wings of the Raven) med tanke på att det blir fånigt tillochmed när nordiska band gör det. Ska man välja av de två albumen tycker jag nog att American Made är jämnare, men de riktigt feta låtarna återfinns på 33 i form av We're Back, Stay Out och Born Free. En google-översatt (?) cover av Böhse Onkelz' Stolz är ett annat utropstecken, men så jävla fet vet jag inte om den är. Crucial Change är ett av de bättre amerikanska oi!-banden jag har hört på den senaste tiden, men de är jävligt direkta och lättillgängliga vilket jag gissar kan resultera i att man tröttnar på dem, till skillnad från typ Vanguard som började trögt men växer för varje lyssning.

Glad Midsommar!

Always War - Vengeance Prevail MCD

(Always War - Vengeance Prevail MCD - Nature Always Wins) Fem låtar Uppsala-kepscore med lika delar New York-stuk som metallisk new school hardcore á 90-tal. Bäst är det när det går undan, som i inledande Path of the Damned och avslutande All These Threats och sämst är det när det går långsamt och ska chuggachuggas och tuggas i långsamt idisslande mak. Jag kan inte säga att jag (vin- och ostkonnäsör från nordvästra Frankrike) är rätt målgrupp för den här femspårsutgåvan men man kan sakligt säga att det är mycket kompetent framfört, välproducerat och tight. Always War är helt nya för mig, och det är inget band jag kommer följa i fortsättningen men om det kan ge en fingervisning om hur bandet låter har medlemmarna tydligen spelat i orkestrar som Enemy Is Us, Deviant och 21st Impact.

Defiance besöker Stockholm

Kaffekatt och Jerrys Farsa på vägarna

Punkkarnevalen i bantad upplaga 2011

Flyttad till Grundbulten och med samma stora "variation" som förra året...

Youthful Offenders - The Parole Tapes 7"

(Youthful Offenders - The Parole Tapes 7" - Dim Records) En inspelning med Connecticut-konstellationen Youthful Offenders från 2000, utgiven på vit plast av Dim, i begränsad upplaga om femhundra handnumrerade exemplar. Bandet är själva sinnebilden av det annars ganska luddiga begreppet Oi!-core och dessutom gör dom det jävligt bra. The Parole Tapes består av de egna dängorna Never Hurts To Try, som börjar rockriffigt men sedan rasar iväg i en fusion av old school hardcore och melodiös amerikansk gatupunk. For Us är ännu ösigare och minst lika bra. På B-sidan förärar de Warzone och The Bruisers med tolkningar av deras Face Up respektive Iron Chin. Det är bra covers, men jag hade gärna sett att utrymmet avsatts för fler egna alster. Vill du kolla upp mer Youthful Offenders; ta hjälp av Bernando.

Bootprint - A Part of Us CD

(Bootprint - A Part of Us CD - Dim Records) Bootprint är liksom No Alliance från staden Montreal och innehåller också minst en medlem från det bandet. Men där No Alliance är snabba och lite skitiga är Bootprint mer hårdför oi! av det stolta, långsamma slaget och om RAC är just rock mot kommunism kan man nog stoppa kanadickerna i det facket. En given och återkommande referens skulle kunna vara Condemned 84, vilka Bootprint också tolkar i Gang Warfare. En annan skulle kunna vara Paris-bandet Haircut eller om man ska se historiskt på saken; Brestbaserade Brutal Combat, vilka de också tolkar i Indéstrable. Det Bootprint och No Alliance har gemensamt är att musiken inte är alltför rolig. Montreal är en fransktalande stad om jag inte är helt ute och cyklar, och Bootprint växlar mellan franska och engelska men är generellt stabilare på modersmålet. De bästa låtarna är trots detta på engelska och sitter på lite variation eller har en antydan till melodi; A Part of Us och Skinhead 4 Life. Lågvattenmärket är Scum, i vilken det framgår med all önskvärd tydlighet vilket språk Bootprint fixar bäst, eller snarare sämst. Fjorton låtar slö skinheadmusik av ett ganska mediokert slag, kan man kortfattat summera A Part of Us.

Clockwork Crew - På Svenska LP

(Clockwork Crew - På Svenska LP - Pretty Shitty Town Records) Det här är plattan på svenska som Clokwork Crew släppte själva och som kanske var startskottet till det som fick svensk oi! sjungen på modersmålet att bli den "nya" grejen runt den tiden. I den här tappningen på tung vinyl med en helsida tidigare outgivna bonusspår och instick med texter och kommentarer till låtarna. Dessutom är LP:n limiterad och handnumrerad och således ett måste för alla med ett intresse av svensk punk. Jag har aldrig varit något stort fan av Clockwork Crew, men inför På Svenska kan jag bara kapitulera. De egna låtarna från CD:n med samma namn låter 77-punk och andas både Skabb och GBG Sound, som de sedan tolkar jämte Ebba Grön och Moderat Likvidation. Den senare gör de mycket coolare än originalet. Peking-gängets skinnskalletolkning av Skåningarnas råpunk mynnar ut i trakten av Stockholmska The Lowlifes.

Sida B innehåller tidigare outgivet material, och här blir det bitvis rejält kul! Låtarna Dirty Harry och Militant Vegan är trots den sistnämndas tema (okej, låtarna är från en demo från -96!) svårt coola, både soundet och sången låter juvenilt och argt och för tankarna till tidiga Agent Bulldogg. Resten är blandat gods; egna hardcoredängan Sug Min Kuk är riktigt bra och slår valfritt nytt kircore-band på fingrarna, och både Ramones och Major Accident tolkas (Middle Class Entertainment; bra dessutom!)... Sammanfattningsvis är det här en platta som får mig att famla efter Clockwork Crew-skivorna som samlat oförtjänt mycket damm i hyllorna. Det är riktigt bra helt enkelt, och dessutom ett stycke svensk punk (oi!)-historia i all sin enkelhet. Köp från PST, länk nere till höger.

Hudson Falcons & The Flints, Kjell Goes Underground/Snövet, STHLM, 20110605

Tillsammans med fru och några utsocknes började kvällen på dagen i Vitabergsparken. Ingen verkade ha någon större koll på The Flints, jag själv inkluderad, men det pratades om att det skulle låta lite svensk 77-punk om det hela. Vi lämnade så småningom Vitabergsparken, då i ett större sällskap bestående av människor som anslutit sig under timmarna i parken, och det blev öl på Bläckan. Där fick jag höra att The Flints, på en dålig live-inspelning, lät lite för mycket trallpunk. Jag kom in till första låten så småningom, vilken var Knogjärn & Rosor och det lät riktigt bra. Vidare spelade de bland annat The Flints (den enda låten på engelska vill jag minnas), Anarki, och Enkel Biljett (en av flera låtar som tillägnades Kungafamiljen). En del melodier skulle lätt kunnat vara Charta 77 eller typ Radioaktiva Räker men det var inte mycket typiska trall-trummor eller så. Det var ett jämt gig på typ nio, tio låtar och de gjorde ett bra jobb som ersättare till Ticking Bombs som ju hade ställt in. Under tiden de spelade roade sig en uttråkad man med att slänga med högerarmen i luften men detta lugnades snart ner av herrns bekanta då det började skapa lite hätsk stämning. Efter The Flints märkte jag att det var dålig uppslutning för evenemanget och så var det fortfarande när Hudson Falcons började plugga in sina instrument och värma upp. Det var mycket glest och den där känslan av att inte kunna röra sig, som alltid infinner sig på Snövits-gig, var som bortblåst och även om det för en gångs skull var skönt att kunna andas så var det synd att arrangörerna inte går runt på såna här grejer. I vilket fall som helst drog Hudson Falcons igång och brände av deras absolut bästa låt, Working Class War, som första. De körde ett gäng andra bra låtar som Johnny Law, Free Lori och Revolution. De hade inte gett publiken någon lång paus efter The Flints men det berodde nog på att de hade ett ganska långt set och ville bli klara innan elva eller vilken tid det nu är då det måste vara tyst på Snövit. De är verkligen skickliga musiker men de gör inga skrytlåtar. De spelar bra Rock 'n' Roll punk och försöker inte göra det knepigt. Däremot hade de ett par låtar mot slutet där de fick visa upp sina färdigheter, speciellt basisten. Det var ett rejält coolt bassolo han drog av. På det hela var det ett bra gig och en bra låtlista. Här avslutades kvällen för undertecknads del och det blev hemgång. På vägen ut från lokalen, på ovanvåningen, syntes ett par icke-betalande supar-skins. Trist. Stort tack till Kell Hell & Club Underground som tar hit de här banden.

//Snigel-Hans

The Loose Skrews - Sworn to Fun 7"

(The Loose Skrews - Sworn to Fun 7" - Dim Records) Min första praktiska bekantskap med Atlanta-bandet sker över den här sjutummaren släppt i 500 ex av Dim Records 2009. US of Oi! of Sweden är just nu inne på kapitlet över bandet som bildades 2003, och som inte verkar ta livet och musiken på gravlikt allvar utan kanske mer sneglar åt diverse gamla mindre seriösa Headache-band och hellre sitter på den lokala än läser filosofi. Fyra låtar drunk rock bjuds det på, av ett slag som UoOoS beskriver som en fusion av Antiseen, Motörhead, GG Allin och The 4-Skins vilket jag tycker är ganska bra referenser. Det är orättvist att placera dem i något av facken punk/oi!/rock'n'roll/hardcore när de står på alla fyra med en lem i varje läger. Låtarna håller högt tempo och jämn kvalitet och är energiska och kraftigt nerstänkta av bourbon och amerikansk lager. En kul sjua, där de två bästa låtarna är Warm Beer, Cold Soul och We Will Be Over.

Grattis Sverige!

Önskar Paco!

Troublemakers - 30 CD

(Troublemakers - 30 CD - Heptown Records) Troublemakers är en institution; omtyckta av allehanda representanter för den diversifierade svenska punkscenen - fjortonåriga trallkremlor och skinheads i gubbaålder kan synas sida vid sida framför scenen när de spelar live. Nu har de fyllt trettio år som band och firar det med ny låt betitlad Trettio och ny (samlings)skiva betitlad 30 innehållande inte mindre än 30 låtar. Mycket fyndigt. Och det kan naturligtvis inte bli något annat än bra, riktigt riktigt bra. Den nya låten står sig väl, och till den kommer gamla favoriter som Staden Göteborg, Lilla Blå, Mammas Flickor, Enkel Berlin, Varför Lyser Inga Stjärnor, Bob Dylan/Nationalteaterntolkningen Bara Om Min Älskade Väntar (som utförs med en känsla inte långt från Ulf Dagebys) och När Månen Lyser Klar (en av de bästa svenska låtarna någonsin!). Saknar jag något? Det skulle i så fall vara svensktoppsdängan Som Sommaren och Hatlåt som var med på Brewed In Sweden III. Men man kan inte få allt, och jag tycker att samlingen är väl sammanställd. Om man mot allt förmodan inte har hört Troublemakers är det här en finfin introduktion, och annars ska man naturligtvis ha skivan ändå så länge man inte äger hela bandet diskografi redan. Och då ska man ändå införskaffa den för den enda nya låtens skull.

No Alliance - Just Getting Started... CD

(No Alliance - Just Getting Started... CD - Dim Records) Hård Oi! från Montreal på engelska och med företrädesvis brittiska 80-talsinfluenser om man ska gå på hur det låter. Jag anar The 4-Skins, The Strike och en smula Bonecrusher, och i nån låt tycker jag mig höra influenser från franskt 80-tal á L'Infanterie Sauvage. Bandet består av fyra skinheads, och Just Getting Started... släpptes 2009 och innehåller 12 låtar av jämn kvalitet men som är ganska tråkiga i albumformat eftersom det tenderar att låta som en enda låt i tvåtakt uppdelad i tolv stycken. Texterna är inte inkluderade i den fyrsidiga bookleten, men av det man kan höra och uttolka av titlarna rör det sig knappast om något nyskapande... Soldier, We Are Skinheads, Urban Patrol, Politics, We're Too Drunk och We Want More Beer... De två senaste är nog de som sticker ut mest som låtar tillsammans med Politics och de är väl således de roligaste låtarna på skivan. Men allt är relativt och No Alliance innebär mest en gäspning. Dessutom undrar jag om det är mitt exemplar av CD:n det är fel på eller om det ska låta som om låtarna börjar bara sådär lite mitt i en takt?

The Junkers - Nasza Wolnosc CD

(The Junkers - Nasza Wolnosc CD - Olifant Records) The Junkers är en mycket trevlig bekantskap. De spelar illerkvick tekniskt kompetent streetpunk i närheten av Contra Boys och Bulbulators och med lite av Ramzes & The Hooligans ettrighet över sig. Det som lyfter The Junkers en bra bit över det polska genomsnittet är att sången delas mellan en man och en kvinna, där både Syn och Mucha funkar väldigt bra för sig eller ihop. Dessutom spetsas låtarna ibland med mjuk saxofon. Det här är en riktigt bra skiva där enda problemet är att jag inte förstår ett ord, förutom i tolkningen av Skrewdrivers I Don't Like You som görs helt okej om inte mer. Bästa låtarna är Moja Okolica, Kamacz Serc, Policia (Sepultura-cover... oväntat... och oväntat att jag skulle okeja det...) och fantastiska Balanga Jak Codzien som skulle ha haft en given plats på kommande blandband om jag fortfarande sysslat med sånt. Det enda man skulle kunna klara sig utan är balladen Ta Ziemia som avslutar den tretton spår långa skivan, men å andra sidan funkar nog den också för polacker och andra bevandrade i "Europas fulaste språk". Skulle någon fråga mig om ett aktuellt band att kolla upp inom den polska gatupunkscenen skulle mitt tips tveklöst bli The Junkers.

Control - Punk Rock Ruined My Life CD

(Control - Punk Rock Ruined My Life CD - Step-1 Music) Är det bara jag som inte fattar hajpen? Control, bildat av Iain från gamla goda Intensive Care och senare Beerzone, släppte sin debutplatta Hooligan Rock'n'Roll 2008 och den blev så jävla uppskriven. Jag, som var skitglad över hela nya vågen av hårda Oi!-band från England, köpte förväntansfullt ett ex och blev ganska besviken. Inför släppet av uppföljaren Punk Rock Ruined My Life (som nog är lite vassare) händer alltså samma sak... kompisar hajpar, internet och diverse punkbulletiner hajpar och när jag hör skivan är det samma känsla av ingenting som infinner sig. Det värsta är att det absolut inte är dåligt, det är bara inte långt när så bra som folk vill verka få det till. Det är vanlig hederlig modern gatpunk, välproducerad med driv och hyfsade melodier, wöwöwö-körer etc... bara pricken över i som saknas, men den saknas rätt ordentligt. Det band jag närmast vill referera till är Argy Bargy, där skillnaden främst är att AB generöst toppar sin ibland jämntjocka punkgröt med riktiga jävla hits. Det är något med att sångmelodierna följer ackorden slaviskt som också gör att Controls musik förefaller lite stel. Annars är texterna ganska schyssta; ibland klyschiga (He's a Skinhead, en av skivans bästa låtar) och ibland tänkvärda och ofta kritiska mot det nya England och samhällets sönderfall i kapitalismens fotspår. Favoritlåtar förutom skinnskallesången är No Help For Heroes och High Time I Hung Up My Boots (som har en sån där melodi du har hört några gånger förr...) och titelspåret. Musiken är ganska varierande avseende tempo och bryt, men Punk Rock Ruined My Life ger ändå en sammanhållen känsla. Som sagt, jag skulle önska att Control kom som en total överraskning för mig... det hade varit lättare att verkligen tycka om det då tror jag. Femton låtar, rekommenderas till de som tyckte att bandets debut var så jävla fantastisk. Ni kommer att älska den här också.

CL1 / First Offense - This Is Rustbelt Street Punk Split CD

(CL1 / First Offense - This Is Rustbelt Street Punk Split CD - Dim Records) En split med två för mig tidigare obekanta band som presenterar The Rustbelt Street Punk med fem låtar var. CL1 beskrivs på US of Oi! of Sweden som ett arbetarklasspunkband som bildades 2003 i Toledo, Ohio, och som spelar en fusion av gammal brittisk oi! och amerikansk streetpunk. Det är nog sant det, men skulle jag beskriva det själv skulle jag påstå att det låter som helt typisk amerikansk gatupunk med (icke-irländsk) folkmusikbotten och skitig produktion. Det låter med andra ord som en hel massa andra band, och jag kan inte påstå att det sticker ut sådär jättemycket. Bästa låten är allsångsvänliga Drinking Class Heroes.
First Offense spelar en snabbare och ännu smutsigare variant av samma sak, dock lite roligare. Om man låtsas att sången är på svenska istället för på engelska skulle vissa låtar kunna vara valfritt halvmelodiöst 80-talsråpunkband från den svenska landsbygden. Favvospåren av First Offense är The Final Call (Justice in The Streets pt. 2) och avslutande The Worst Revenge som har en riktigt bra text i all sin enkelhet, behandlande en så kallad skolskjutning. Klart värt att kolla upp!

Kalevalan Viikingit - Work & Fight CD

(Kalevalan Viikingit - Work & Fight CD - Olifant Records) Den här plattan har en del emot sig... Finsk vikingarockig oi!-punk inte mil ifrån amerikanska Vanguard med pyttelite billy i sig, hur låter det? Billyinfluenserna är visserligen högst sparsamma vilket är ganska skönt men Kalevalan Viikingit är inte mil ifrån Wrecking Dead i vissa stycken. Produktionen är dock lite kantig och sången ganska brötig och trist, på de engelska spåren därför att den finska accenten inte riktigt funkar och på finska därför att jag inte förstår finska och därför att ett såpass hårt och kantigt språk mår bäst av lite mjukare sång.
Texterna är klassiskt skinheadsiga med patriotism, "det-var-bättre-förr"- och "supa-slåss-jobba-hårt-och-leva djävulen"-tematik. Ett par schyssta riff finns här, och White & Blue och titelspåret är båda helt ok låtar tillsammans med CD:ns sista spår; Love Your Country. Totalt finns på skivan tretton låtar varav de tre sista kommer från EP:n Boys From The North. Finland har en större oi!-scen nu än vad de haft på väldigt länge, med band som The Wrongdoers och The Prideful i täten. Kalevalan Viikingit är inte riktigt där än, men är kanske på gång.

The Suicide Kings - Menticide CD

(The Suicide Kings - Menticide CD - KB Records) Nånting har hänt. Fler och fler band lyckas knulla sin egen musik med hårdrocksinfluenser, medvetna eller omedvetna. Hos tyska The Suicide Kings är det ett medvetet val, och om inte begreppet streetmetal är uppfunnet innan så är det väl det nu. Det är förfärligt. Man rör sig bland och spelar med punk- och oi!-band (visserligen tyska) men musiken är mer hårdrock än något annat, och det förefaller märkligt för mig som alltid ansett att hårdrock i alla dess former är töntigast hittills. I världen. (Tänk finnigt näbbmongo i brillor, lastbilschaufförsmössa, hockeyfrojka och backpatchad jeansväst eller corpspaitad lajvare i skinnrock i någon norsk trollskog eller nerknarkad spandextransa med drivgasberoende eller what not...) Jag har låtit skivan snurra utton gånger utan att hitta fler försonande drag än att spåren Life of Nancy och Crucify the Saints i sin relativa punkighet närmar sig ett på sin höjd mediokert band som Troopers (som TSK för övrigt spelat med). Texterna är på engelska och hyfsade för att vara skrivna av tyskar. Annars är det både dåligt och meningslöst utan att vara avskyvärt: Alltså, skulle jag sitta på en pub och det här var på i bakgrunden skulle jag bli gladare än om exempelvis ABBA eller Lena Ph spelades. Digipak med tio låtar.

Enhärjarna - The Resurrection CD

(Enhärjarna - The Resurrection CD - Dim Records) Enhärjarna bildades -92, lade ner 2005 och släppte återföreningsplattan The Resurrection 2009 på Ultima Thule Records, här utgiven på licens av Dim. För övrigt är Enhärjarna ett band jag aldrig har lyssnat på innan, och om man ska gå efter den här plattan har jag inte missat särskilt mycket heller. Inledande Ride of the Valkyries/Tillsammans vi Stå är irriterande vikingametal med smattrande dubbelkaggar och andra dumheter. Tre ytterligare lågvattenmärken är En Riktig Jävla Suparvisa part II som bara förmedlar en känsla av nygödslad åker och kepa från Odalmannen, Cash Was a Punk!, en skitdålig tolkning av Johhny Cash' Folsom prison Blues, samt fruktansvärda avslutande balladen Våra Själar Brann, där sången inte håller för fem öre. Annars är Bissons sång i allmänhet provocerande ful, något jag inte kan minnas att jag reagerade på när jag hörde Steelcapped Strength. Musiken är generellt, förutom i öppningsspåret någon sorts välproducerad Oi! med mycket vikingaslingor, där låtarna på samma gång känns välarrade som ihoprafsade på nån timme. Ok, den har sina stunder också förutom allmänt bra melodier, The Resurrection: till exempel i Stolt Svensk som är så catchy och kompromisslös att man inte kan värja sig, trots slarvigt skriven text. Även Arbetslöshetsklassens Hjältar, som låter som om Mart Hällgren hjälpt till att skriva refrängen funkar, samt Feel Alone, där det knappast kan vara Bisson som sjunger. Tio låtar du kan ha och mista, de flesta helst mista.