Frankie Flame & Another Man's Poison - Santa Claus Just Burgled My House

För att råda bot på söndagstristessen bjuder Paco på mer julgodis, den här gången i form av Santa Claus Just Burgled My House-sjuan där Another Man's Poison kompar Frankie Flame. Den släpptes 1994 på Helen of Oi!, och i synnerhet b-sidan bjuder på en riktigt fin trudelutt. En hippie jag känner hävdar bestämt att Frankie önskar sig en vit jul. Vad vet jag. Another Man's Posions sångare däremot, spelade senare i både Legion of St George och Pureblood. Ladda ner den här sjuan i digital form om du vågar!

1. Santa Claus Just Burgled My House 2. Party Time

V/A - Bollocks to Christmas

En för tidig julklapp levereras härmed av den uppochnedvända skägg-tomten Paco, som nu har haft premiär för glöggluktande och andra tvivelaktiga excesser. Den är inte alltför svår, den här samlingen, som släpptes av Dojo 1994 som någon sorts utökad variant av den Secret-släppta sjutummaren från 1981, där endast The 4-Skins, Max Splodge, The Business och The Gonads med Merry Christmas Everybody/ The 12 Days of Christmas/ Step Into Christmas/ (I'm Dreaming of a) White Christmas var med, vilka alla alltså är inkluderade på CD-släppet. Men här är den inte bara icke-svår utan för den delen riktigt lättillgänglig. Allt är naturligtvis inte bra här, och tveksamheter som Alien Sex Fiend och Frantic Flintstones får äran att dela yta med punk- och ska-banden, men på det hela taget är det en riktigt trevlig historia, som går konstant från första till tjugofjärde december varje år i Pacos tomteverkstad. Ladda ned, lyssna och lukta på glöggen:

1. Bad Manners - Christmas Time Again 2. Frank Sidebottom - Christmas is Really Fantastic 3. The Business - Step Into Christmas 4. Anti-Nowhere League - Snowman 5. Frantic Flintstones - Blue Christmas 6. The 4-Skins - Merry Christmas Everybody 7. Frank Sidebottom - Oh Come All Ye Faithful 8. Judge Dread - Jingle Bells 9. UK Subs - Hey Santa 10. Splodge - The 12 Days of Christmas 11. Alien Sex Fiend - Stuff the Turkey 12. The Yobs - Another Christmas 13. Frank Sidebottom - I Wish it Could Be Christmas 14. The MaccLads - Jingle Bells 15. Judge Dread - Christmas in Dreadland 16. The Hotknives - Turkey Stomp 17. Frantic Flintstones - Santa Bring Back My Baby 18. UK Subs - Auld Lang Syne 19. The Yobs - C.H.R.I.S.T.M.A.S. 20. The Gonads - White Christmas 21. The Business - Drinking and Driving 22. Frank Sidebottom - Christmas Medley 23. Stiff Little Fingers - White Christmas (Live)

Bästa släppen 2008: Royal Stakeout - Bring in the Beer

Det har varit ett jävligt bra skivår i bemärkelsen att jag har köpt en jävla massa skivor. Det mesta är gamla grejer, från -77 till 2006 typ, men åtminstone en handfull årsfärska produkter har jag lyckats lägga mina skitiga på under 2008, och jag tänkte ägna några inlägg fram till årsskiftet med att skriva ett par rader om de bästa och sämsta av dem.

Den här plattan, den andra i serien, har jag både recenserat och tjatat om tidigare på Punk & Oi!; exempelvis här, och den har inte blivit sämre sedan dess, även om den börjar nötas lite. En perfekt blandning av energi, glittrande gitarrslingor, skråliga fyllerefränger, kirpunk, gatpunk, baktakt, träblås och skåneromantik, och därtill en riktigt snygg första utgåva av svenska Distroi Records. Om man ska invända mot något är det väl lite textslarv här och var, men på det hela taget är det det bästa svenska punkalbumet på ett jävla bra tag. Royal Stakeout är dessutom ett band som håller vad de lovar live. Köp skivan genast, det här är redan svensk punkhistoria!

The Analogs, Sinners Since Birth & Antipati på Jamboree/OEG/Kafe 44, Stockholm, 20081122

Publiken var månghövdad och på gott humör igår, när polackerna i The Analogs gjorde Sverigedebut. "Hemmabandet" Antipati öppnade, och Stockholmsdebutanterna i Karlskronska Sinners Since Birth följde upp med ett schysst men kanske aningen berusat gig, där de flesta låtarna kom från bandets nyligen släppta fullängdsalbum Från Början Till Slut. Bandets manager och tekniskt sakkunnige ersatte för aftonen pappalediga (?) Ace. The Analogs gjorde ett långt, tight och riktigt jävla bra gig, där de visade att bra punk talar för sig själv, och kan kännas både medryckande och som ett slag i magen även om man inte förstår ett ord av vad som sjungs. Jag tror och hoppas att The Analogs kommer tillbaka till Sverige efter det här giget, eftersom de var mycket nöjda med tillställningen.
Såna här kvällar på 44:an kan höra till de bästa överhuvudtaget, eftersom det oftast - som igår - är en sjukt bra stämning, och ett brett åldersspann på besökarna. Små nitpunkare som ännu inte kommit i målbrottet beblandar sig smärtfritt med ärrade skinheads i yngre medelåldern, och det blir väldigt tydligt hur mycket saker och ting har försändrats sedan jag själv var den där punkpojken på fel sida om målbrottet. Och det känns fan som att det inte alls var bättre förr.

Skinheads i Anaconda

I UR:s Anaconda från igår lät bland andra Gavin Watson tungan löpa. Om skinheads, med fokus på mode, så det var väl ålrajt. Kolla själva.

Besök från Polen

På lördag (alltså nu, den 22 november) spelar The Analogs på Kafe 44. Fejorna bakom festivalen Capital Chaos råder härmed bot på sommarens avbokningar, och ställer till med fest. The Analogs är Polens utan tvekan största gatupunkband, att jämföra med Klasse Kriminale i Italien eller varför inte Agent Bulldogg i Sverige? Stora i det att de i mångt och mycket varit med och byggt det som idag är en ytterst vital polsk punk- och skinheadscen med band, skivbolag och fanzines som blivit till riktiga magazine. Själva har de släppt en sisådär sju, åtta album, varav det senaste nu i år. Utanför Polen har bandet dock inte rönt så värst mycket uppmärksamhet, kanske just för att texterna är på polska. Förhoppningsvis kommer spelningen på 44:an att ge bandet en fanbas i Sverige, för det är de faktiskt värda. Svensk support är Antipati och Sinners Since Birth, och klubbarna bakom tillställningen är One Eyed Giant/Jamboree.
http://www.myspace.com/theanalogs
http://www.myspace.com/antipati
http://www.myspace.com/sinnerssince

Bästa släppen 2008: Super Yob - Quality Street

Det har varit ett jävligt bra skivår i bemärkelsen att jag har köpt en jävla massa skivor. Det mesta är gamla grejer, från -77 till 2006 typ, men åtminstone en handfull årsfärska produkter har jag lyckats lägga mina skitiga på under 2008, och jag tänkte ägna några inlägg fram till årsskiftet med att skriva ett par rader om de bästa och sämsta av dem.

Först ut är Super Yob och deras fjärde album Quality Street som är utgivet av tyska Randale Records. Alla som är bekanta med Frankie Flame i allmänhet och Super Yob i synnerhet vet att det rör sig om ett romantiserande av ett England som inte längre finns; arbetarestetik, nostalgi och en hel del ilska över det England som har ersatt den där gamla varianten. Det är towerblocks och tenements för hela slanten, allt ackompanjerat av Franks känslosamma sång och en gaturock'n'roll som - här måste jag citera Patrik Kenth igen - är "rakad inpå bara skallbenet och fullkomligt ångar av lager".

Personligen tycker jag att Super Yob har blivit starkare för varje album, även om varje utgåva haft sina fantastiska toppar. På Quality Street heter de starkaste spåren (förutom titellåten) Charity Begins at Home, London Pride, Champagne Socialist, Bank Holiday, Cockney King och Public Bar. Har ni inte redan införskaffat detta briljanta stycke plast tycker jag att ni ska göra det bums, eftersom det är ett av de absolut bästa släppen 2008.

Två gånger Skunks United

Ett band som aldrig kom längre än till demostadiet och vars saga jag tror är all är bandet Skunks United från det platta och gula Skåne. Jag jämförde dem ofta med Gundog, även om det kanske inte var så rättvist mot dem (alltså mot Gundog), och det de saknade i teknik och finess tog de igen med ilska och frenesi. Jag har för mig att webzinet Pissed & Proud kallade sångaren Wallin för den "argaste sångaren i Sverige" eller något liknande.

Vad medlemmarna gör nu har jag inte riktigt någon koll på. Basisten Lupus flyttade dock till Stockholm och började med någon sorts Tom Waits-influerad singer/songwriter-karriär. För den som är intresserad kan han avnjutas på http://www.myspace.com/lupusnensen

Hur som helst är Skunks United lika mycket hardcore som oi! och ni är välkomna att själva döma och droppa långsökta referenser. Det som finns att ladda ned här är demo-skivorna Backfire från 2004 och Politricks and Suckers från 2006. Håll till godo!

(Backfire) 1. Trust Your Anger 2. Common Sense 3. Weekly Activities 4. Home Sweet Home 5. Eat My Boot 6. Where's the Proof 7. Proud and Loud (Politricks and Suckers) 1. Someone to Abuse 2. War 3. Irish Catholic Lovesong 4. Still 5. Pigletape in Malmoe 6. TDF 7. Down the Pub

Vaplmynning - Polkagrisrock

Valpmynning från västra Stockholm är ett band som inte gör mycket väsen av sig. Faktum är att jag tvivlar på att bandet överhuvudtaget fortfarande existerar, så jag vet att gitarristen Salte Räven numera spelar i The Lost Boys, som också inkluderar medlemmar från The Lowlifes och The Grave Disorder. Valpmynning är däremot världens kanske äckligaste bandnamn, och bandet gjorde sitt avtryck i historien när de sommaren 2007 spelade in demot Polkagrisrock. Det är en schysst inspelning av ett band som verkligen skulle ha tjänat på att ta sig själva på större allvar. Riktigt bra punk som dock tappar på grund av de bitvis ganska tramsiga texterna. Pacos favorit är The Business-doftande Pizza med bearnaissås och sumobrottning.

Ladda ner den här!

1. Full som ett lamm 2. Till Texas 3. Mark har ätit Kassler (Se upp!) 4. Majkel 5. Järnrör och sjöalger 6. Pizza med bearnaissås och sumobrottning 7. Ett riktigt jävla drängaliv 8. Utanför bilden 9. Lattjo låten

Punken lever och gör roliga grimaser

Ett gäng små sköna punkjävlar får låta tungan löpa fritt i veckans DN På Stan. Det är den annars parabelt fåniga ansiktsmaskinen som hittat de fyra ynglingarna i ett gathörn på Söder, och det visar sig att det där med limsniffande, mäsksättande och trädande av gulsotsanstrukna säkerhetsnålar genom varandras olika kroppsdelar inte är lika aktuellt år 2008 som det kanske var då det, så att säga, begav sig. Det här färgglada nitpunkgänget består av (från höger till vänster) Tinka, Theo, Korven och Mongo, och deras höstlov verkar mest ha handlat om sällskapsspel och filmtittande. Det lyssnas även på punk, såväl gammal som ny, samt oi! och reggae. Bilden är tagen av Ivan Nuñez.

Riot Club November/December

Riot Club, som huserar på KGB på Malmskillnadsgatan, fortsätter att sprida små ljus i höst- och vintermörkret. Trots senaste tillfällets bandlösa afton tappar inte Anders sugen, och de två återstående tillfällena 2008 ser ut så här: Fredagen den 7/11 (det vill säga nu på fredag) lirar Antipati, och fredagen den 5/12 presenterar Riot Club The Lost Boys första officiella spelning.

Satan Takes a Holiday, Novelties & Stajnas Lobos på Who Killed Marilyn/Alcazar, STHLM, 20081031

Jubileumspartaj för WKM, som jag nästan alltid gick på när Alcazar var den fasta adressen. Trots varierande kvalitet, mycket posörer och bitvis märkliga band var det för det mesta kul, och då och då blev man glatt överraskad av vad som dök upp på scenen. Igår var det inte riktigt så kul, och eftersom jag gick hem ganska tidigt kan jag inte direkt leverera någon ordentlig gigrapport, utan tänkte fokusera på att gnälla lite. Först och främst är det mest skitfolk där, och då pratar jag om människor som antagligen tycker att de tillhör någon sorts punkscen, men egentligen är trendmedvetna studenter som lyssnar på Black Flag. Skägg, glasögon, kepsar, hattar och Gud vet vad...

De fyra utlovade DJ:sen som skulle spela punkrock vet jag inte vad det blev av med. När jag var där stod Modde från Nitad och två (andra) brillmongoloider med skägg (Modde har skägg och glajor, men är inget mongo. Dessutom var musiken lite, lite bättre när han stod i båset) och spelade metal i olika mer eller mindre trashiga varianter. Nå, ibland smög de väl in lite mer hardcorig metal, typ Blood for Blood, men det kompenserade idioterna med Kuyss och annan knarkmusik. Dessutom påstod de att de visst spelade punk, nämligen HC ("det är punk, det kallas håce!") och berättade att metalsmörjan som strömmade ur högtalarna var Hatebreed, ett band som till och med jag vet inte har haft något med hardcore att göra på typ tio år. Fucking idioter, vad ska dom lära mig?

När Stajnas Lobos gick upp på scenen vid halv elva var humöret inte på topp. En polare hade redan fått nog av smörjan och posörerna och gått hem, och förväntningarna var inte skyhöga. Det lät dock riktigt bra. Tight, snabb punk med bra driv och bra sång, framförd av två tjejer. Det problematiska var att det blev skitdåligt om man samtidigt såg själva bandet, eftersom de såg ut som en blandning av posörstudenter modell WKM-publiken och havretvålsanvändande fältbiologer - riktigt vidrigt. Efter Stajnas gick vi hem, så jag kan inte rapportera något mer än så här, men det borde väl ge en rätt fin bild av Stockholms vitala "punkscen" som inte består av en enda punkare.