Agent Bulldogg, The Pride, Glory Boys, The Widowmakers & Foienoord, Stand Your Ground/Vorselaar, Belgien, 20110402

När och var sådana här resor egentligen tar sin början är alltid lite svårt att precisera. Man skulle till exempel säga att just den här specifika trippen började på torsdagen med ett par stilla pints på Jameson som resulterade i att Nicole plötsligt beslutade sig för att följa med. Dock började färden rent fysiskt dagen efter, när undertecknad mötte upp Herr och Fru Sanchez samt Malin och intog en så kallad byggarlunch på Restaurang Rosen på söder. Passande nog stod stekt fläsk och raggmunk på menyn och klockan 09 på morgonen satt det som en kniv i länsman. Malin hade dock lite svårt att få någon matro enär hon hade lyckats kröka bort både lägenhets- och bilnycklar hemma hos ovanstående par. Tilläggas bör kanske att hon var helt nykter vid tillfället. För att råda bot på både hennes oro och allas vår nykterhet stolpade vi över gatan efter förfriskningar på Apoteket Röda Näsan, innan vi gav oss av mot centralen för att möta upp de andra.

Väl där var det inte så svårt att lokalisera Alma och Mladen. Det var bara att följa kaffefläckarna och cointreaudoften. Robban hade gjort sammalunda strax före och snart anslöt även resten av entouraget i form av Herr och Fru Assine, Johan och Pike. Vi hann knappt kliva på bussen innan champagnekorken, nåja Chapel Hillkorken, sköt fanfar och höjde temperaturen avsevärt.

Lätt bestänkta anlände vi till Skavsta där Jens stod och väntade med T-shirtar som skulle packas om till handbagage. Några polacker försökte köra med någon utstirrningstävling, men fick inget napp.

Den obligatoriska och tillika svindyra ölen köptes in och förtärdes innan det var dags att borda planet. Väl där beställde vissa mer än andra, och utan att peka ett anklagande finger i någon särskild riktning tror jag nog att Kimmen vann tävlingen om störst nota rätt överlägset.

Vi anlände i alla fall till Eindhoven Airport på utsatt tid enligt piloten och skulle nu ge oss på att lokalisera de chaufförer som skulle möta upp oss. Vi hittade en lämplig kandidat, och det var mycket riktigt Alma och Mladens chaufför som skulle skjutsa dem till deras flådiga All Seasons hotell. Efter ett kort snack omlokaliserade vi oss till flygplatspuben innan våra chaufförer Arnaud och Yannick, som även var konsertarrangör, hämtade upp oss. Hur det var att åka med Yannick i vanen kan jag inte svara på men i vår bil var stämningen rätt hög, med allsång i baksätet av Robban, Johan och Kimmen. Tyvärr bestod denna vokaltrios repertoar till 90 procent av brottstycken ur ett antal Onkel Kånkel låtar. Att de sjöng tre olika delar ur tre olika låtar var ingenting som hindrade dem nämnvärt. Vissa delar översatte jag tjänstvilligt till Arnaud, som väl inte såg så där jätteimponerad ut. Det blev i alla fall öl-, piss- och glasspaus på den belgiska sidan av gränsen innan vi anlände till Op Sinjoorke, som skulle vara vårt hem de kommande dagarna. Stället i fråga var väl någon form av hostel eller härbärge, med stilenliga våningssängar och blåtonade väggar, men det dög bra. På den här formen av inrättningar finns det alltid någon eldsjäl som i det närmaste kan betraktas som en inventarie. Så också här. Hans namn var José, men medan han lärde sig våra namn direkt blev han i allmänhet titulerad det första spanskklingande namnet som för tillfället dök upp i huvudet på en.

Nå, José öppnade baren och de flesta gjorde sig hemmastadda där. Alla utom Robban och er vän och ödmjuke berättare. Vi hade nämligen fått syn på ett fantastiskt höghus som vi omedelbart ville titta närmare på. Inte nog med att byggnaden i sig formligen lös av ogästvänlighet, den var dessutom även öde och utrymd. Dock inte helt och hållet skulle det visa sig, för när vi blev lite väl närgångna dök delar av den lokala zigenarklanen upp för att kolla närmare på de nyfikna svenskarna. Vi valde att göra en taktisk omgruppering av trupperna och återvände till baren där de andra barnen väntade.

Vissa hade lätt kunnat bli kvar i den där baren resten av kvällen, precis som vissa alltid blir kvar i sådana miljöer, men efter lite påtryckningar följde hela ligan med in till city. Eller ja, det var ju en sanning med modifikation. De äkta makarna Assine hade gått iväg till en affär, och blev i hastigheten lite akterseglade men även det löste sig till sist.

Spårvagnen ledde oss in mot centrum, och en rendez-vous med Alma, Mladen och Anna på en restaurang vid Centralstationen. Jag återvände dock till spårvagnshållplatsen Diamant för att lotsa Reidar och Nicole till utskänkningsstället. I samband med det passade jag även på att ta en solotur i de närmsta kvarteren för att lokalisera mig, och hann då med att se hur en rejäl knogmacka levererades, innan jag återvände lagom tills det var dags att gå vidare. Yannick hade tipsat om puben The Burning Plague och vi begav oss dit för att fraternisera oss med lokalbefolkningen, samt killarna i Glory Boys som vi visste skulle dit. Stället var så där lagom spännande, och av någon outgrundlig anledning är det dessutom okej att röka på krogarna i Belgien så vissa började knorra om hemgång omgående. Men det ändrades snabbt när dricksglasen med Southern Yoghurt kom in. Trots detta blev vi inte alltför långvariga, utan tog så småningom taxi hem till vårt natthärbärge. Väl där fortsatte efterfestandet för min del på Robbans och Johans rum tillsammans med en hyfsat välbestänkt Pike. Som om det inte vore nog var han dessutom utrustad med en flaska Amaretto. När jag, efter en lång monolog, ansåg att det var läggdags låg han tryggt som ett barn kvar på golvet i pojkarnas rum och sög i sig större delen av (napp) flaskan.

Morgonen efter var det ett litet halvtrött svenskläger som möttes upp för frukost. Det var i och för sig inte alla som tog sig ur bingen vid den arla timmen, men frukostmässigt missade de inte särskilt mycket. Efter det var vi en liten tapper trupp som tog oss till affären för att handla lite nödvändig proviant. I Pikes fall stavade det G-L-A-S-S. Att glassutbudet numera är identiskt över hela västvärlden är ju bara att beklaga, men han fick i alla fall tag på någon isglass som påminde om någon gammal barndomsfavorit och det var nog förmiddagens enda glädjeämne.

Efter en kort siesta var det dags att börja förbereda sig för kvällens spelning. Det gällde ju att få med sig allt in till stan för att slippa återvända en extra gång. Yannick hörde dessutom av sig och undrade om ”någon” hade ”råkat” få med sig hans ryggsäck från hans bil, och det hade ”någon” visst fått. Så den och övriga atrialjer packades ner innan vi tog spårvagnen in till city. Återigen mötte vi upp Alma och Mladen vid samma plats, och där anslöt även Yannick som snabbt såg till att lägga beslag på sin med fötter utrustade ryggsäck. Han lämnade även instruktioner hur vi skulle ta oss till Herentals där vi skulle bli hämtade med bil. Vad som dock var viktigare för oss var att hitta en pub som visade West Ham – Manchester United. Det blev Kelly’s Irish Pub på de Keyserlei. Konstigt det där, man upphör aldrig att förvånas över, och ironiskt kommentera, hur invanda britterna är att besöka sina replika-pubar världen över och så gör man exakt samma sak själv så fort tillfälle ges. Tragiskt! Halva gänget beslutade sig i alla fall för att sitta ute i solen på uteserveringen, medan vi ”fotbollsintresserade” följde matchen. Det visade sig dock att Kimmen, som insisterat på att se på matchen, lyckades med konststycket att bara se två av sex mål. Starkt jobbat. Efter slutsignalen gick vi de få metrarna till Centralstationen och lyckades på något outgrundligt sätt faktiskt hitta rätt tåg.

Robban, som inte lider av någon social fobi, hade dessutom lyckats bekanta sig med en fransman som var lite egen. Han kunde inget språk överhuvudtaget som det verkade. Johan försökte sig till och med på att prata franska med honom, men fick knappt ut något vettigt ur honom för det. Hur Robban ens fick kontakt med honom är höljt i dunkel. Kanske var det hans flaska Malibu som förbrödrade?

Vi tog oss av tåget på rätt station, en bedrift i sig i det här sällskapet, och sammanstrålade återigen med Glory Boys och deras entourage. Jag lyckades av någon märklig anledning hamna i en bil med två stumma spanjorer och Robbans tystlåtne fransman. Nå, chauffören Yasmine pratade på desto mer och körde oss till Vorselaar där spelningen skulle gå av stapeln. Självklart gjorde jag min sedvanliga solovandring i den lilla byn innan jag återvände till Zaal Edma och de andra. Där stod en hyfsat anabolastinn vaktstyrka och satte på sig skottsäkra västar. Det kändes lite sådär i ärlighetens namn. Det blev förstås lite bättre när vi fick ett gäng ölkuponger var. Eftersom ingen tog tag i själva soundcheken klev vi helt sonika upp på scenen och kollade igenom den inlånade utrustningen.

De var lite si och så på sina håll, men det fick gå. Det tog ett tag innan vi tyckte att det lät acceptabelt, och så fort vi klev av klev Foienoord på och körde igenom sitt set utan krusiduller. De kan väl närmast beskrivas som ett coverband där de ändrat texterna på engelska Oi!- Och punkklassiker till holländska fotbollslåtar. De lät okej och om man hade förstått åtminstone några ord hade det säkerligen kunnat vara rätt underhållande.
De ickemusicerande svenskarna hade omlokaliserat sig till närmsta taverna, men kom tillbaka till spelstället i god tid för spelningen. Mladen blev plötsligt merchandiseansvarig, eftersom den ordinarie personalen fått kalla fötter efter hot om att även vara skyldig att redovisa försäljningen den här gången. Vi passade även på att byta lite tröjor med Glory Boys, men lika givet som en naturlag finns ju aldrig den tröjan man vill ha i rätt storlek och då har man att välja på att ta en i fel storlek att växa eller krympa i, eller att ta en ful. Jag valde det sistnämnda alternativet. Reidar struntade helt sonika i hela byteshandeln, vilket gav en helt ny dimension på hela upplägget.

Nästa band att äntra scenen var The Widowmakers. Jag tyckte inte att det lilla jag hörde lät så värst jättekul så jag begav mig ut på en liten kvällspromenad istället. Hela byn hade plötsligt gått hem och lagt sig, sånär som på några lokala förmågor som förstrött spelade på några Jack Vegas automater på ett schapp jag tittade in på. I fjärran hördes en hund skälla, för att plötsligt gny till och tystna precis när jag var i närheten av den. Den stilla vårkvällen på den flamländska landsbygden kändes plötsligt allt annat än gästvänlig så jag återvände till spelstället och såg Glory Boys leverera ett tight och bra set. Är inte alls tillräckligt inlyssnad för att kunna säga vilka låtar som stod ut, men de var bra helt enkelt. Efter någon öl drog sig valda delar av bandet ner mot logen för någon form av pepptalk. Där nere låg även Nicole och tog igen sig. Vi önskade killarna i The Pride lycka till innan de klev på och rev av vad som verkade vara ett mycket populärt set. Själv var jag på tok för nervös för att kunna fokusera helt, men det gick inte att missa att sångaren Steve var rejält i gasen. Efter ett kort snack med dem efter var det dags för oss att köra.

Personligen tyckte jag att vår spelning var sådär, mest på grund av min egna tveksamma insats fast det tycker jag å andra sidan alltid. Efter att ha hämtat andan i logen blev det dags att börja tänka på refrängen. Då fick vi höra att det var bråk utanför mellan fransmän och flamländare. Huruvida Robbans fransman var inblandad eller inte har jag ingen aning om, men det hade i alla fall lugnat ned sig när vi gick ut, så att stuva in alla svenskar i de förbeställda taxibilarna var inga problem. Att jag sedan inte fick plats själv i någon av bilarna var av underordnad betydelse. Yannick lovade mig skjuts ”med några andra”, och efter någon timme eller två materialiserade sig skjutsen hem i form av en intet ont anande tjej, samt hennes två kavaljerer. Enligt mitt sätt att se det finns det två sätt att resa nattetid med främmande folk i ett främmande land. 1) Att somna och hoppas på att man först och främst vaknar överhuvudtaget, och gör man det får det gärna vara på ungefär den platsen man avsåg att resa till. 2) Prata hål i huvudet på medresenärerna utan att ta någon som helst hänsyn till om de vill prata med dig, eller vad de svarar tillbaka samtidigt som du dricker upp deras öl. Alternativ 1 var självklart inte ens ett alternativ. Jag har ingen som helst uppfattning om hur lång tid resan tog, men att mitt sällskap nog skulle svara ”en evighet” är jag tämligen säker på.

Jag blev i alla fall avsläppt precis vid vår spårvagnsstation, och under den korta promenaden genom parken som omgav vårt härbärge hörde jag plötsligt ett ringande ljud. Jag anade självklart oråd, och en rätt irriterad kvinna mötte mig i dörren och hon sa att någon hade tjuvrökt inomhus och därmed aktiverat brandlarmet. Den verkliga källan till ringandet blev jag strax varse, för uppe i trappen möttes jag av en naken, tatuerad och enbent man som svingade sitt ”klockspel”. Tydligen hette det ”att lufta sig”, och det medförde i alla fall att jag plötsligt kände mig betydligt nyktrare, men samtidigt även något äldre. Nå, när hela skocken räknats in, inklusive Mladen och Alma som tillfälligt inkvarterats i en våra sovsalar, kände jag att jag kunde gå och lägga mig med gott samvete. Dock ville den nakne (före detta) kocken prompt in och efterfesta på mitt, Jens och Malins rum.

Det var, dessvärre för honom, inte något som var förhandlingsbart trots att han återkom med sin förfrågan. Samstämmiga uppgifter från ett närliggande rum berättar om en ytterst moloken naken man som med plutande underläpp informerad att han inte var välkommen hos oss. Jag och Jens avslutade kvällen med varsin stilla öl innan lugnet återigen infann sig på det lilla härberget.

Morgonen efter vaknade jag av att Alma och Mladen stod mitt i vårt rum och informerade om att de inte hade fått åka med spårvagnen av någon diffus anledning. Jag klev upp och gick ner till den allestädes närvarande José och bad om hjälp att ordna fram en taxi till herrskapet. Självklart sa han och kilade tjänstvilligt iväg och ringde något taxibolag. Det dock dröjde en bra stund innan en beigt klädd man dök upp och ledde oss till sin bil en bit bort. Jag sa ”hej” och återvände till Op Sinjoorke för att checka ut. Utcheckningen var redan klockan 10, och det var ju lite i tidigaste laget, men sådana var reglerna så det var bara att gå upp på rummet, ta turnéväskan och gå ned till receptionen med Jens och Malin. Det övriga i sällskapet var utspridda lite här och var i environgerna, men vi samlade ihop oss och gick till den lilla butiken för att inhandla den frukost jag tror att vi alla mangrant hade missat. Jag och mat var dessvärre inte helt kompatibla så härbergets katt fick så småningom rostbiffen jag hade tänkt mig att ha som pålägg. De andra åt dock potatissallad, chips och glass med en glupande aptit. Ett par öl gled också ned för att återställa vätskebalansen. Det kändes som en evighet innan Yannick kom och hämtade upp oss och vi påbörjade vår resa till Eindhoven Airport.

Väl där anslöt jag, Johan, Robban och Jens till de andra som förvånande nog tagit plats på flygplatspuben. En så kallad snabböl gjorde skäl för namnet innan det var dags att så småningom borda planet. Väl där visade det sig att min stolsgranne, Reidar, återigen köpt en flaska vodka som brann av iver att öppnas. Flygresan hem gick galant och när vi landade på Skavsta splittrade resesällskapet upp sig och reste med lite olika färdmedel till den kungliga huvudstaden.

/Vasastanspoeten