The Headhunters - Zyje By Wygrac CD

(The Headhunters - Zyje By Wygrac CD - Jimmy Jazz Records) Ytterligare ett polskt streetpunkband; icke att förväxla med sin Nyköpingbördiga namne, med ett album som släpptes redan 2008. I början känns The Headhunters som ytterligare ett polackband i mängden, men allteftersom skivan rullar på repeat dyker både självklara och osökta referenser upp. The Analogs. Contra Boys. Sen Los Fastidios, och när det är som bäst - Bombardiers. Ljudbilds - och speltekniskt betraktat tillhör nog det här bandet det övre skiktet i genren. Sången är också bättre än genomsnittet. Men skivan är för jämn, om man nu kan säga så, och således är topparna inte påfallande höga. Favoritlåtarna utkristalliserar sig dock till slut, och heter Lilith, Luksus, Chlopaki Z Rycerskie och Sen I Smierc. Zyje By Wygrac innehåller tretton låtar, och är värd besväret, även om all polsk punk börjar flyta ihop till en gröt där det börjar bli svårt att finna guldnålarna i höstacken.

PSK #3 - Första flyern

Punkpoeten Gatubarn - Heroin CD-R

(Punkpoeten Gatubarn - Heroin CD-R - DIY/Punkpoeten Gatubarn) Punkpoeten Gatubarn är något så ovanligt som ett svenskt svar på Garry Johnson; Oi! the Poet, som dök upp på de första och tongivande Oi!-samlingarna som namnen Bushell satte ihop under 80-talets början. Skillnaden är främst att Gatubarn rabblar på skånska istället för på cockney-engelska (även om upphovsmannen försökte sig på det också, under namnet Mean Streets för bortåt tio år sedan). Det är coolare på svenska/skånska, och det är på det hela taget jävligt originellt. Gatupoesin spottas fram på ett Johnsonskt sätt, och avhandlar ämnen som (Guds)-tro, samhällskritik (FRA, läkemedelsindustrin etc), sub- (skinhead-) kultur, fotboll, kärlek och mat. Typ. Det enda felet är att Gatubarn ibland stakar sig en smula och att ljudet fladdrar på ett par spår, det borde ju inte vara så svårt att rätta till med tanke på den minimalistiska konstform spoken word/estradpoesi är. Hur som helst en jävligt egen grej. Man skulle gärna se Gatubarns alster mellan låtarna på nästa Chaos in Sweden eller Turist i Tillvaron. Om du är nyfiken på att veta mer om Punkpoeten Gatubarn gör du det med fördel här.

Minneskväll för Ultrahuset, Kafe 44, STHLM, 20110910

Kort rapport då... jag kom dit för Mesk (som var sena inhoppare) och Brackor. Det fick vara värt de 100 kronorna. Fyrtiofyran var het som en bastu och full av människor som fick Paco med anhang att framstå som fjuniga ugdomar.

Mesk spelade en handfull låtar, varav Jag Är Ett Problem två gånger. Bandet var i originalsättning sånär som på kompgitarristen Axel som är den andre gitarristens son och som tidigare spelade trummor i Poor Old Slugs.

Brackor var hellre än bra, och lät mig förstå att deras stora influenser då det begav sig antagligen var Mörbyligan eftersom tre covers klarades av. Öl avslutade setet och framfördes hyggligt trots kraftigt förenklat gitarrintro...





Filmer av M Korell.

Four O - Tales of the Unexpected CD

(Four O - Tales of the Unexpected CD - Do the Dog Music) Den här skivan bekymrar mig en del. För det första är den inte speciellt bra och för det andra är den schizofren. Four O funkar när de spelar collegepop med punkigt driv i närheten av Green Day, och är direkt dåliga när det låtar som radioanpassad nu-rock (Till the End). När de kör akustiskt är de i bästa fall meningslösa. Bästa låten är Clash Horns som låter som tidigare nämnda Green Day och har små, små inslag av något som med lite välvilja skulle kunna kallas för ska. Det är det annars jävligt tunnsått med... väntade mig garanterat ett svängigare gäng än det här med tanke på etikettens nisch. Precis som i fallet Jimmy the Squirrel har Four O en enkel rocksättning med bas, gitarr och trummor, och de lånar in sparsamt med instrument till pålägg. Jag fattar inte riktigt poänget med det här släppet eller med bandet överhuvudtaget. Tio låtar förargelseväckande oförarglig pop med små inslag av baktakt som klockar in på runt fyrtio minuter av vilka du inte kommer att få tillbaka en enda.

Nytt med Gatans Lag och Antipati

PST har skickat dessa på tryck; sjutummarna Boråspolisen Blues och Quattro Stagioni av Gatans Lag och Antipati, som båda ingår i serien Streetpunk Collectable Series. Skivorna pressas i 500 ex vardera.

Nostalgi på 44:an i helgen

Texten är fan inget vidare, men allt annat är så jävla bra. Riffet, rösten, soundet etc. Bland det bästa som har producerats i Sverige, även om den listan är rätt lång...

Vervain - Gammal Skate / Ny Hardcore CDs

(Vervain - Gammal Skate / Ny Hardcore CDs - Nobleway Records) Vervain börjar bli ett återkommande inslag på Punk & Oi!. Tror att det här är den tredje utgåvan av Malmöbandet jag recenserar. Jag har också åtminstone känslan av att Vervain är ett band som i mitt tycke har blivit bättre för varje släpp, i det här fallet på en fem låtars CD-EP med underfundig titel. Precis som på Stadens Ljus kör Vervain här uteslutande på svenska vilket nästan alltid är ett plus, och musiken känns mer varierad än på föregående släpp. Inte för att det någonstans gör avtramp från den visserligen ganska breda hardcorestigen, men tempot varierar låtarna emellan, och influenser blandas friskt - tycker mig skönja stråk av His Hero Is Gone-emo, post-hardcore samt vanlig hederlig old school hardcore från den amerikanska östkusten, proffsigt ihoprört till en ganska egen men samtidigt omisskänligt bekant punksoppa. De black metal-vibbar jag tydligen fick av Rigshospitalet är som bortblåsta, vilket naturligtvis är en bra sak. Jag gillar Gammal Skate / Ny Hardcores inledande Ingenting/Krossade Drömmar för öset, leadgitarren och Franckes melodiösa gapande, samt kvicka Älska Mig och Blöder och De Osynliga Barnen för sin enkelhet . Men vad har hänt med den fryntlige sångaren på tredje låten; Svart Galla? Har han käften full av flugor eller försöker han avsiktligt låta mongoloid? Det är hur som helst också det svagaste (och långsammaste) spåret. Annars är det schysst rakt igenom.